I sitt svar på vår debattartikel (båda i Kyrkans Tidning nummer 51/52-11) konstaterar Antje Jackelén att den statsvetenskapliga definition, som vi lyfter fram, fungerar i många sammanhang men att man kan behöva införa en mellansfär där t ex hjälporganisationer och påtryckningsgrupper finns. Hon hänvisar här till sociologen John B. Thompson. Det kan vi hålla med om. Mellannivån omfattar då så kallade sociala företag och NGOs (non-governmental organizations). Där kan vi ta varandra i hand, där finns Humanisterna, Svenska Kyrkan, Rädda Barnen och SOS Barnbyar. Och det är just som organisationer av samma typ, som Humanisterna kritiserat statens speciella stöd till Svenska Kyrkan,  till exempel genom att administrera kyrkoavgiften. Men det är viktigt att vara medveten om att denna mellannivå inte har någon vedertagen benämning och därför i de flesta diskussioner kommer att föras till samma kategori som de privata företagen och organisationerna eftersom den inte tillhör stat, landsting eller kommuner.

Jackelén utgår sedan från en annan fenomenologisk distinktion, personligt visavi privat, av samme Thompson när hon talar om religiös tro. Betydelsen av ordet privat är här; det som ytterst sällan angår någon annan och som utestänger andra. Vår främsta kritik av Jackelén var att hon genom att enbart använda denna definition av ordet privat i sin bok utan att den sattes i relation till den mera gängse statsvetenskapliga manar fram en felaktig bild av vad sekulära religionskritiker vanligtvis står för (humanister eller ledarskribenter må så vara) när de uttalar att religion ska vara privat. I sitt svar undviker hon sorgfälligt att kommentera denna kritik. I stället för att bemöta vårt inlägg och klargöra sin syn upprepar hon i stället sitt svar i en förstärkt formulering: ”I boken konstaterar jag att religionens exklusivt privata karaktär ofta hävdas rigoröst dogmatiskt just av dem som annars starkast kritiserar sådan dogmatism”. Och därefter en insinuant släng till oss om att ”den som skon passar får ta den på sig”. Och sedan även lite tråkiga ordvändningar på slutet om att vi är patetiska.
 

I början av det långa citat vi återger från ”Gud är större” talar Jackelén om personlig tro och att det är mot dess natur att vara privat. Så långt är vi med. Men när hon kommer till slutklämmen: ”ändå talas det i vårt samhälle gärna om att religion är och bör vara privat, och endast privat” och att detta ibland ”hävdas med en dogmatism som förbryllar” använder hon begreppet religion och inte personlig religiös tro. Att religion är något annat än personlig tro är självklart! Vad menar biskop Jackelén? Och vad kan de religionskritiker hon så självsäkert kritiserar tänkas mena?

Oklarheterna såväl i biskop Jackeléns ”Gud är större” som i hennes svar till oss tillsammans med de missförstånd om Humanisternas syn på ”privat” och ”offentligt” som florerar i den offentliga diskussionen gör det tyvärr motiverat med några klargöranden.

I statsvetenskaplig betydelse är förbundet Humanisternas syn att religion och religionsutövning ska vara privat men att den personliga tron självklart hör hemma i det offentliga rummet på samma sätt och samma villkor som politiska åsikter, värdediskussioner, sekulära livsåskådningar och uppfattningar om konst, litteratur och film. Vi menar också att religiösa organisationer och religiösa lokaler självklart tillhör det offentliga rummet på samma sätt som andra idéburna och ideella organisationer och deras lokaler.

Innan man är något sånär överens om olika betydelser och använd­ningar av viktiga ord, i detta falla ”offentligt”, ”privat” och ”person­ligt”, är det omöjligt att föra en konstruktiv diskussion kring de viktiga  sakfrågor det gäller.