Kyrkohandboken

Vad innebär kompromissen i kyrkohandboksfrågan?

Musik och text hör samman. Det bör innebära att kommittén för arbetet med den liturgiska musiken måste knyta till sig liturgisk och litterär kompetens.

Många var i förra veckan säkra på att det omtvistade kyrkohandboksförslaget skulle antas i kyrkomötet. Andra var lika säkra på att det skulle återremitteras. Ingen part fick helt rätt. Den kompromiss som de största nomineringsgrupperna (S, C, BA och Posk) till sist kunde enas kring blir i praktiken närmast identisk med det utlovade omtaget hösten 2014, det löfte från kyrkostyrelsen som utlöste en djup förtroendekris mellan kyrkans musiker och nationell nivå när det av ännu outredda skäl kom om intet. Man kan säga att man i och med kyrkomötets kompromissförslag (”linje 2”, som i kärnkraftsfolkomröstningen 1980) har fått en andra chans, nu ännu mer formellt, att ta tag i arbetet med den äldre musiken, samt med insamlandet och breddandet av andra musikalternativ från uttryck och traditioner som helt saknats i handboksförslagen av 2012 och 2017.

Men vad är det egentligen kyrkomötet varit enigt om i denna linje? Det måste den nya kyrkostyrelsen, som nu tillsätts, ta ställning till i sin uttolkning av det särskilda yrkandet undertecknat Posks Torvald Johansson. Det kyrkostyrelsen formellt förbundits göra är att tillsätta en självständig kommitté för kyrkohandbokens musik, samt ge denna i uppdrag att arbeta med urval och bearbetning till gudstjänstmusik A samt därutöver i öppenhet utlysa, insamla och utvälja fler alternativ av nyare musikalternativ till gudstjänstordningarnas alla delar.

Samtidigt är det tydligt att det i kommitténs arbete kommer att behövas även språklig kompetens. Som ett av flera skäl till fortsatt arbete med handbokens musik har till exempel nämnts Samiska rådets kritiska remissvar att ingen musik från samiska traditioner infogats i handboken. Sådana alternativ som nu kan föreslås kommer rimligen att vara skrivna på de samiska språken, vilket innebär nya bedömningar av språk och teologi. Att man utgått från att kyrkans etniska minoriteter endast ska få de redan på svenska fastslagna alternativen för sig översatta är ett exempel på hur dessa grupper behandlats som ”de andra” i kyrkan, även efter vitboksarbete inom kyrkan.

Det har också i kyrkomötet efterfrågats fler alternativ från kyrkans egen äldre skattkammare, alltså Svenska kyrkans äldre musik (där kyrkokansliet också beställt en forskningsöversikt från Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet), samt musik från systerkyrkor världen över. I bägge dessa fall kommer språkliga bedömningar, översättningar, moderniseringar och redigeringar att krävas, vid sidan av det viktiga musikaliska arbetet. Läronämnden har ju också flera gånger betonat vikten av att musik och text hör intimt samman, vilket torde innebära att kommittén för arbetet med den liturgiska musiken också måste knyta till sig liturgisk och litterär kompetens.

Man har också i kyrkomötets anföranden betonat vikten av att bedriva kontinuerligt liturgiskt och musikaliskt arbete, och där blir det föreslagna centrala musikrådet vid sidan av musikkommittén för kyrkohandboken av stor betydelse. Vid presskonferensen efter kyrkomötet tillfrågades gudstjänstutskottets Torvald Johansson hur länge han trodde att denna handbok skulle hålla för bruk i gudstjänsten, och hans bedömning var ”möjligen tio år”. Det är nog en rimlig bedömning. I så fall är det viktigt att man bedriver kontinuerligt arbete både med musik och text, och redan blickar framåt bortom detta i liturgiska sammanhang mycket korta spann. Och det behöver göras med självkritiskt erkännande av vad som fungerat mindre bra under arbetet 2006-2017. Det blir samtidigt en möjlighet att ta itu med flera av de problem som man inte lyckats lösa på textsidan.

Vid samma presskonferens fick ärkebiskopen frågan hur hon tänkte sig att såret mellan nationell nivå och kyrkomusikerna kommer att kunna läkas, och hur man kommer att arbeta med försoning i den frågan. Den läkeprocess man talar om är i högsta grad nödvändig, och den kommer inte att gå över en dag. Det har förekommit att kyrkomusiker både som individer, kollektiv och organisationer misstänkliggjorts när de framfört helt rimliga synpunkter (som dessutom bekräftats i den externa revision som levererades av Grant Thornton). Det får därför ses som välgörande för återuppbyggandet av förtroendet för musik- och liturgiarbete på nationell nivå att det från talarstolen under kyrkomötet uttrycktes sorg och omtanke om de musiker som lämnats besvikna eller råkat illa ut bara för att de engagerat sig i kyrkohandboksfrågan.

Som flera kyrkomötesledamöter från olika nomineringsgrupper noterade tycks kyrkans centrala arbete i vår tid konsekvent gå kyrkomusiken och kyrkomusikerna emot (förutom handboksfrågan, har detta påtalats även i frågan om behörighetsprövning för kyrkomusiker etc.). Låt oss hoppas att vi befinner oss i slutet av en era, och att kyrkomötet 2017 blir en vändpunkt för hur musiken och alla våra fantastiska kyrkomusiker värderas i kyrkan. Som en av många uppgivna musiker sade efter årets kyrkomöte: ”när ska man ta till sig att kyrkomusiken är kyrkans bästa vän, inte något farligt att hålla på avstånd?”

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken