Våga språnget ut på nätet

Förra veckan blev det kraftiga förseningar på tåg 544 från Malmö till Stockholm. Lokföraren skrev om upplevelsen på både sin blogg och på Twitter. Bland annat kallade han missnöjda passagerare för ”små gnällspikar som ingen förståelse för systemets känslighet har”. När folk började ifråga­sätta om en lokförare får tala illa om kunderna, tvådde SJ sina händer och sa att han uttalat sig ”i egenskap av privatperson”.
Mediestrategen Brit Stakston tar upp detta i sin blogg som ett exempel på hur sociala medier skapar nya utmaningar för företagen. Det här gäller SJ likaväl som alla andra arbetsplatser. Inte minst Svenska kyrkan, vars jobb är att kommunicera med människor.

Snabb, enkel, personlig kommunikation på nätet är en jättemöjlighet. Men också en jättemöjlighet att halka snett. Därför har sociala medier fått ett minst sagt blandat mottagande i Svenska kyrkan. Det finns både experter och entusiaster, men de flesta är långt ifrån frälsta. Sociala medier är något – ur kyrkohistorisk synvinkel – alldeles pinfärskt. Är man osäker väljer man tyvärr gärna passivitet.
Det hotfulla med nätet är samtidigt själva poängen: att det är gränsöverskridande. Släktingar blandas med yrkeskontakter. Arbetstid flyter ihop med fritid. Facebook började som ett forum för privata kontakter men har allt mer kommit att bli både ett personligt arbetsredskap och en marknadsföringskanal för institutioner och företag. Fantastiska fyra miljoner svenskar har i dag ett konto på Facebook. Det går inte längre att hävda att lokföraren eller diakonen är privat på nätet. Så fort du skriver dina rader på sociala medier så är du offentlig.
I fjol intervjuade IT-experten Mikael Hansson åtta anställda i Strängnäs stift om deras inställning till kyrkans närvaro på nätet. Flera tyckte att Svenska kyrkan ska hålla fast vid att riktiga möten är möten öga mot öga. Kontakter på nätet är ytligare, sämre. Fast bättre än ingenting för de ensamma.

Den här inställningen är dödsdömd. För det första är de sociala medierna ingen nödlösning. Var fjärde svensk väljer att vara aktiv varje dag. För det andra har kyrkan en lång tradition av att vara närvarande där människor rör sig. Varför välja bort den här mötesplatsen? Det vore som att vägra brev och telefon därför att det är så begränsat jämfört med att träffas.

För det tredje kan de sociala medierna berika Svenska kyrkan. Det gäller bara att lära sig styra rätt för att undvika de värsta vurporna.
Enstaka präster har börjat använda nätet för att få input till sina predikningar. En möjlighet som fler borde utnyttja. På församlingsnivå kan man använda både bloggar, Twitter och Facebook för att bygga varumärke, knyta kontakter, informera och be om idéer. Det finns också möjlighet att gå in och vara aktiv i diskussioner som rör kyrkans frågor och verksamhet. Även om samtalen pågår på andra sajter än de egna. Om konfirmanderna var missnöjda med lägret kan du få syn på det på nätet och svara på deras kritik.
Sociala medier har sina begränsningar men innebär framför allt unika möjligheter för kyrkan. Just nu är utmaningen att inte bara gilla läget utan också gilla det.

Brita Häll

Var går gränsen mellan privat och offentlig? Sociala medier gör en tidigare mer fast gränsdragning betydligt svårare. Det som tidigare stannade inom hemmets väggar, ansågs vara oväsentligt eller känsligt är i dag uppdateringar för 400 Facebookvänner eller offentliga Twittermeddelanden och blogg­inlägg.
Det gör många nervösa. Inte bara arbetsgivare som har svårt att förhålla sig till anställdas privata reflektioner offentligt på nätet eller som förbjuder sociala medier på arbetsplatsen. Många förhåller sig kritiska till att det privata ska vara synligt och fnyser åt såväl semesterbilder på Facebook som bloggar om vardagslivet.
I grunden handlar det kanske om en rädsla. Om vi slutar vara kallpratande och offentligt leende och i stället delar med oss av vardag och personliga tankar till varandra, hur ska vi då förhålla oss till varandra?

Svenska kyrkan har i sociala medier en unik möjlighet att skapa mötesplatser, samtal och diskussioner. Kyrkan ska finnas där människorna är och internetkommunikation är inget undantag. Samtidigt måste även kyrkans representanter ha rätt att sätta gränser. En präst måste också få vara bara människa, en diakon är även en privatperson.
Internet har gett oss helt nya verktyg för att närma oss varandra. Den tidigare uppdelningen av Internet och IRL, förkortningen av In Real Life, har numera slopats. Det finns inget som säger att möten och samtal på internet är mindre verkligt än de som sker fysiskt. Oförståelsen för den utvecklingen är dessvärre fortfarande stor.

Elin Grelsson