”Var och en som är döpt får ta emot nattvardsgåvorna”. Så står det i den gällande kyrkoordningen.  
När jag för några år sedan upptäckte detta förhållande gjorde jag ett inlägg i Kyrkans Tidning, där jag efterlyste den teologiska motiveringen till att utestänga icke döpta från nattvarden. Trots upprepning av frågan fick jag då inget svar.
Jag har sedan i samtal med många präster tagit upp samma frågeställning. Jag har mötts av skilda reaktioner. En del präster har uppvisat en förvånad min och sagt sig inte vara medvetna om denna bestämmelse. De flesta har visat sig känna till paragrafen, men konstaterat att man inte efterlever den, varken genom att nämna den i samband med nattvardsgång eller genom att neka någon att ta emot gåvorna på den grunden att nattvardsgästen inte är döpt. Men jag har även stött på exempel på när personer känt sig kränkta och exkluderade.

När biskopsbrevet om dopet för en tid sedan kom, kastade jag mig ivrigt över detta i hopp om att där finna ett klart svar på min fråga om teologiska motiv. Men inte heller där framkom något tydligt svar.
Jag har nu blivit uppmärksammad på att kyrkomötet år 2009 behandlade frågan  om icke döptas tillträde till nattvarden med anledning av en motion. Kyrkomötet avslog motionen med hänvisning till ”Svenska kyrkans del i den allmänkyrkliga traditionens starka band mellan dop och nattvard”. Samtidigt gavs uppdrag till Kyrkostyrelsen att ” teologiskt och pastoralt aktualisera det nödvändiga sambandet mellan dop och nattvard.”

Jag undrar på vilken grund det är teologiskt nödvändigt att hävda ett samband mellan dop och nattvard som utestänger den icke döpte från deltagande i nattvardsgemenskapen? Hur ska man förstå en sådan teologi?  Några referenser till Bibeln har ingen anfört. Inte antydde Jesus något samband med dopet när han uppmanade oss att fira nattvarden till hans åminnelse. Där ställdes absolut inga krav på kvalifikationer.
Kyrkomötet hänvisar till den ”allmänkyrkliga traditionen.” Men vilken tyngd  måste den tillmätas  i dag? Fram till 1980-talet var det konfirmationen som gav tillträde till nattvardsbordet. Det var först genom inflytande från Kyrkornas världsråds dokument Dop, nattvard, ämbete som Svenska kyrkan i början av 1980-talet bejakade dopet som grund för nattvardsfirande.
Vi som nu tillhör de äldre fick i vår ungdom ge oss till tåls. Även de flitigaste och aktivaste gudstjänstdeltagande ungdomarna fick finna sig i att invänta den högtidliga konfirmationen innan tillträde till nattvarden gavs. För oss som tillhörde den gruppen blev det glädjefyllt och välsignat att så småningom få fira nattvardsgemenskap tillsammans med våra barn.

Men, om den gällande förordningen ska tillämpas, då blir det ånyo många deltagare i gudstjänsterna som inte är välkomna i nattvardsgemenskapen. Bis-kopsbrevet om dopet pekar på problemet utan att anvisa en tillfredsställande lösning. Samtidigt som mässa firas alltmer frekvent sjunker andelen döpta i församlingarna. Det leder till att alltfler allt oftare får uppleva att de inte är värdiga att delta i nattvardsgemenskapen. Den kyrka som säger sig vara öppen och välkomnande exkluderar då de icke döpta.

Detta dilemma måste bearbetas på ett mera konstruktivt och trovärdigt sätt än vad som hittills skett. Det räcker inte med att hänvisa till att prästerna inte brukar fråga nattvardsgästerna om de är döpta. Det räcker inte med att försäkra att ”vi gör undantag för dem som har påbörjat konfirmationsundervisningen”.  
Därför är det angeläget att Kyrkostyrelsen nu redovisar hur långt och på vilket sätt den har fullgjort det uppdrag som gavs av kyrkomötet för tre år sedan. Jag hoppas att resultatet ska bli att även icke döpta kan få känna sig välkomna i måltidsgemenskapen.

Georg Andersson
Umeå