Det är skillnad om en präst läser välsignelsen i liturgiskt sammanhang som talesman för Gud eller under slutet av en syföreningsträff. Då är det snarast som en bön eller en önskan och rimligt att använda konjunktiv-formen, anser debattör Harald Bohlin.
Kyrkomötet beslöt 2017 att välsignelsen under gudstjänst kan läsas i två alternativa versioner, antingen med konjunktiv - enligt äldre tradition - eller i indikativ enligt Bibel 2000. Valet mellan dem kan motiveras på olika sätt. Till exempel för konjunktiv att man inte ska ändra de traderade orden; det har ett omistligt värde av igenkänning och tradition.
Men det finns en teologisk motivering för bibelkommissionen val, som dock bara gäller för gudstjänster, inte när någon läser välsignelsen i andra sammangang, då är det motiverat med konjunktiv. Detta behöver motiveras.
Bibelkommissionen var inte främmande för att använda konjunktiv. Men välsignelsen är på hebreiska skriven i en verbform, jussiv, som vi saknar motsvarighet till i svenskan. Jussiv utrycker en viljeyttring, den kan vara en befallning eller, med negation, ett förbud, men den kan också uttrycka begär eller önskan.
Det är inte den grammatiska formen i sig som avgör utan det sammanhang vari den förekommer. Och bestämmande i 4 Mos. 6:24-26 är den gammalhebreiska synen på välsignelsen som ett maktfyllt ord som verkar det som utsägs. Det är en formel som ”Aron och hans söner”, det vill säga de israeliska prästerna ska uttala över folket. Prästerna talar inte på egna vägar utan som ombud för Gud själv.
Själva föreställningsvärlden är naturligtvis svåråtkomlig för oss sena tiders barn, men den var en levande verklighet för de gammaltestamentliga författarna. Bibelkommissionen hade till uppgift att med svenskans uttrycksmedel försöka att så troget som möjligt återge den egentliga innebörden och meningen. Då är indikativ den verbform som ligger närmast jussiv.
Nyansen i den viljeyttring verbformen uttrycker beror inte på om subjektet är gudomligt eller mänskligt utan på sammanhanget och den religionshistoriska bakgrunden. Till exempel är det skillnad om en präst läser välsignelsen i liturgiskt sammanhang som talesman för Gud eller till exempel under slutet av en syföreningsträff. Han är i det senare fallet i samma situation som lekmän som använder välsignelseorden snarast som en bön eller en önskan. Då kan det vara rimligt att använda konjunktiv-formen.
Bibelkommissionen använde konjunktiv, till exempel i Rut 2:4 därför att orden där inte används av präster som talar på Guds vägnar utan i ett mindre teologiskt och mer konventionellt sammanhang. De har en annan karaktär än de auktoritativa och maktfyllda orden i 4 Mos. 6.
En underordnad stilfråga är om man väljer att uttrycka konjunktiven med den gamla verbformen ”Herren välsigne” eller som i Bibel 2000 använder konstruktionen ”må Herren välsigna”. Var och en väljer ju själv hur man utformar sina böner. Själv föredrar jag att prästen i gudstjänst använder indikativ men att präster och lekmän i andra sammanhang använder konjunktiv.
Jag är inte teolog eller språkforskare men berättar vad jag lärt. Dessa frågor belyses bättre av professor Bertil Albrektson, ledamot av bibelkommissionen, i boken ”Newton och Bibeln: essäer om bibeltexter, tolkningsfrågor och översättningsproblem.” (2015) Kapitlet om välsignelsen hade tidigare publicerats i SvD. 23 mars 2000.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR