Vänsterpolitiken tömmer kyrkan på evighetsperspektivet

Om vi inledningsvis skulle reda ut begreppen. För det första: Johan Sundeens forskning omfattar, som vi skrev i vår replik till Gerle, den kristna vänstern i vid mening och inte enbart Svenska kyrkan. Sundeen har undersökt perioden 1965-1989, vilket är en vetenskapligt motiverad avgränsning.

Detta innebär, för det andra, att materialet som genomlyser, kontextualiserar och analyserar de bärande idéerna i 68-rörelsen, är stort och mångfacetterat. Texter från den kristna studentrörelsen (KRISS) är ett sådant material. 68 betecknar inte enbart ett årtal. För det tredje: Det är Gerles egna eufemismer om kommunistiska mördardiktaturer vi citerar.

Den kristna vänstern sökte legitimitet i de profana vänsterpolitiska kretsarna. Vänsterpolitiken blev för dem nyckeln till evangeliet. Ideologin gav även legitimitet åt de kristna begreppen, när den kristna tankevärlden ersattes, eller ”kompletterades”, med politiskt ideologiskt färgade termer. Frid blev fred, rättfärdighet blev rättvisa, Guds rike blev här och nu genom ”rätt” politiskt systembyggande.

Av Gerles slutreplik drar vi återigen slutsatsen att hon inte nämnvärt studerat den forskning hon kritiserar. Självklart är Gerle medveten om att den kristna studentrörelsen, med nätverket i och kring densamma, präglades av marxistiska idéer. Liksom många andra olika rörelser som uppstod under 1960- och1970-talen och levde vidare.

Den fredsrörelse som hade kristna förtecken, där Elisabeth Gerle själv ingick, hade exempelvis en syn på nedrustning, som var snarlik den som den DDR-engagerade biskopen Lars Carlzon gav uttryck för: Kraven på nedrustningen riktades i första hand mot västvärlden. Gerle själv tycks i vissa egna uttalanden inte ha gjort någon skillnad mellan den fria världens NATO och diktaturens Sovjetunionen.

Den kyrkliga historieskrivningen om Lars Carlzon, som präglas av synsättet att han var politiskt omedveten om sitt agerande, är falsk. Det kan var och en som tagit del av hans texter i Förbundet Sverige-DDR:s publikationer konstatera. Vi ifrågasätter inte att Gerle hade ett engagemang i fredsfrågan eller skäl för sitt samarbete med biskop Carlzon. Men det är mer än anmärkningsvärt att Gerle nu inte vill kännas vid att hon själv stått, och fortfarande står, i dessa strömningar.

Hon skrev exempelvis så sent som förra året i Dagens nyheter in sig och Svenska kyrkan i de idéer som har sin startpunkt med 68-generationen: ”När den omtalade så kallade 68-generationen kom att prägla Svenska kyrkan så var det i en tid då världen öppnade sig”.

Samma skimmer vad gäller 68, samt att förknippa allt gott (fred, rättvisa, solidaritet, jämställdhet, hbtq) som havande sin upprinnelse i och med denna rörelse, har tidigare ärkebiskop KG Hammar och nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén gett uttryck för. Att Gerle sedan inte vill rita in 68-rörelsen på en höger-vänsterskala, är en intellektuell saltomortal från vilken hon aldrig kommer kunna landa på fötterna.

Nej, vi har inte olika politiska ingångar i våra samtal, som Gerle skriver. Det är i vänsterns världsbild som allt är politik, därför blir även kyrkan politisk för dem. För oss är det i detta sammanhang istället i huvudsak de teologiska implikationerna och konsekvenserna för en kyrka som gjorde fusion mellan vänsterpolitik och kristendom som är centrala. För att läsa om denna fusion i originaltexterna från flera decennier, kan man lämpligast beställa fram dem från Kungliga biblioteket i Stockholm.

Under dessa decennier sker även något som kom att påverka det svenskkyrkliga beslutsfattandet starkt: Med den nya ordningen för kyrkomötet 1982 förlorade prästerna mer och mer inflytande och partipolitiseringen hårdnade. Att som Wejryd och andra jämföra 68-kyrkan med exempelvis kyrkan 1918, är därför direkt missvisande.

Den som inte tror att människor påverkas av idéer och att dessa idéer och övertygelser får inflytande i de kontexter dessa personer rör sig, i synnerhet i täta nätverk som utvecklas över flera decennier, avvisar därmed svensk och internationell forskning om den vänstervåg som fick fäste från och med slutet av 1960-talet och framåt. Att inte kunna ta till sig forskningsresultaten om 68-kyrkan och föra sakresonemang gagnar inte samtalsklimatet.

68-kyrkan är ett fenomen och inte enbart ett årtal. Ett fenomen om vilket det behövs ytterligare forskning och debatt, som följer idéerna och genomlyser persongalleriet in i vår egen tid. När politiken flyttar in i kyrkans byggnader blir kristendom och tro till en gärningslära utan evighetsperspektiv.