Var finns visionerna?

På ett ambitiöst sätt har Struktur­utredningen i sitt diskussionsmaterial presenterat ett antal organisationsmodeller. Visst är Svenska kyrkans nuvarande organisation krånglig och tyngs av en fortfarande reellt otydlig ansvarsfördelning. Men trots behovet av att ta tag i dessa viktiga frågor riskerar utredningen genom sitt uppdrag att leda fel. Genom att börja i fel ände och diskutera struktur före vision skyms de viktigaste frågorna för kyrkans framtid.

En organisation är alltid bara ett medel för en verksamhets mål. Svenska kyrkan har mycket gemensamt med andra större organisationer. Bland annat vikten av tydliga mål som lätt kan kommuniceras internt och externt. Internt innebär detta, att alla anställda och förtroendevalda vet vad verksamheten strävar mot; externt att medborgarna har kunskap om, eller åtminstone i stora drag känner till vad Sven­ska kyrkan står för och vad man som medlem kan förvänta sig vid de vanligaste kontakterna med kyrkan, det vill säga dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster.

I affärsdrivande verksamheter uppfattas utvecklingen gå åt fel håll då vinsten stagnerar eller minskar, i offentliga brukar tecken på en negativ utveckling vara att kunderna/klienterna är missnöjda, personalen vantrivs samt att kostnaderna ökar. I ideella organisationer, liksom i trossamfund, är indikatorn vanligen negativ medlemsutveckling. Alltför ofta brukar ledningen/styrelsen vid dessa lägen nästan reflexmässigt ta itu med organisatoriska förändringar.

Anledningen att många börjar med att diskutera i organisatoriska banor torde vara att de flesta av oss är uppfostrade att visa handlingskraft genom att agera snarare än att analysera. En seriös analys följd av visioner och mål kräver betydligt mer av engagemang och tid men ger ofta flerfaldigt igen. En uppenbar risk och möjlighet är samtidigt att grundläggande meningsskiljaktigheter tvingas att komma upp i dagen.
Och det är bråttom. I många församlingar i storstäderna har medlemsantalet på bara tio år rasat med drygt tjugo procent och detta inte på grund av inflyttning av medborgare med annan religiös bakgrund.

Vilka frågor bör detta väcka? Ska vi bara slå oss till ro med och konstatera att dopfrekvensen blir allt lägre liksom andelen konfirmander? Vet vi varför de som lämnar kyrkan inte anser det värt avgiften att vara medlem? Och hur kommer det sig att allt fler som deltar i kyrkans olika verksamheter, uppenbarligen inte vill vara/anser det värdefullt att även vara tillhöriga?

Har dessa förhållanden att göra med den bild vi förmedlar av Svenska kyrkan? Hur tolkas det konkret av allmänheten när församlingens uppgift presenteras? Hur upplever de som utträder att de blivit bemötta i den vanligaste formen av kontakt med kyrkan, det vill säga vid dop, vigsel och begravningar?
Anser vi det som en önskvärd eller icke önskvärd utveckling om endast de mest trogna gudstjänstbesökarna står kvar?  Hur ser Svenska kyrkan i dag på begreppet folkkyrka? Kan vi fortfarande kalla oss folkkyrka ifall mindre än hälften av invånarna i många av våra församlingar inom bara ett par år är medlemmar? Vilken vision har vi för vår Svenska kyrka?

En del viktiga punkter berörs i utredningen under rubriken ”Framtidsfrågor”. Några, framför allt de rörande medlemsutveckling, dock i huvudsak deskriptivt, det vill säga så här ser det ut och så här blir nog utvecklingen. För att inte bara defensivt följa statistik om medlemsutveckling som om det handlade om naturbundna opåverkbara förhållanden krävs att man inte undviker svårare frågor.

Före beslut om struktur krävs inte bara beskrivningar i form av ”utmaningar” utan visionära mål och proaktiva åtgärder för att nå dessa. Olika visioner och vägar dit kräver olika organisation. Till hjälp vid en fördjupad analys kan till exempel Reimers (1995), Arborelius (2009) och/eller andra avhandlingar som behandlar tillhörigas/församlingsbors tankar om religion och Svenska kyrkan och dess verksamhet användas.
Förhoppningsvis kommer Kyrkostyrelsen att besluta om en fördjupad analys med offensiva visioner för Svenska kyrkan innan det är för sent – det vill säga omgående.

Marianne Upmark
konsult och fd kyrkopolitiker