Var Kyrka här och nu

På femte avenyn i höjd med femtionde och femtioförsta gatan reser sig S:t Patrick’s katedral.

Några ljuslågor fladdrar till.

I marmorporten står en ängel med tillvänt ansikte och armarna korsade över bröstet.

Med ett finger visar hon vägen för de ute på de solsjudande avenyerna. Det pekar in mot altaret, mysteriet.

Det är ett lockrop, ett kall, en röst i var människa som viskar att det är dags nu.

Den andra handens finger visar vägen för de turister som nu trängs inne i katedralens halvmörker; Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini.

Det är vägen ut genom kyrkporten, en sändning. Det är en maning till uppbrott och mod, nyfikenhet och tillit; en röst i var människa som viskar att det är dags nu.

Så andas allt och blir en och samma rörelse. En ström som för in mot altaret, vänder och för ut från altaret.

I porten nickar vi tillhöriga hemligt till varandra när vi möts.

Så får vi aldrig störa andningen genom att missta var människas kall och missionen med varandra.

Bo Håkansson ställer bra och viktiga frågor till mig i Kyrkans Tidning. Frågorna är viktiga bland annat för att Håkansson visar på fällan som vi alla går i – att prata om Svenska kyrkan och Kyrkan samtidigt. Ibland är det adekvat att göra det och lika ofta är det missvisande.

Genom Kyrkans historia har samfund kommit och gått. Församlingar har blossat upp med människors hjärtan och så småningom svalnat och stelnat i sin form, kommuniteter och bönegrupper har kommit samman för att senare skingras. Så ser allt liv ut i vårt rum och vår tid.

I sin form har Svenska kyrkan varit en struktur byggd för och av ett enhetssamhälle som en majoritetskyrka. Genom den formen har det som vi kallar för folkkyrkotanke gnuggats och sökt tillämpningar. Nu lever vi inte längre i ett enhetssamhälle och om bara några år är vi inte längre en majoritetskyrka. Att medlemstappet efter det inte skulle fortsätta är det få som tror.

Idag lägger vi inte bara stora ekonomiska resurser på att stoppa medlemstappet utan vi sätter mycket av vår glädje och vår frimodighet i pant. I ängslighet över att som organisation bli mindre förväxlar vi mission med medlemsvärvning.

Den inledande dikten är ur boken De tillhöriga som kommer i augusti och i den ges också mer plats att utveckla de tankar som är fler än vad som ryms i en replik på en debattsida.

Om vi hade varit ett kommersiellt företag eller ett politiskt parti skulle detta ha varit ett stort bekymmer för oss. Frustration och uppgivenhet hade varit adekvat. Men vi är en kyrklig organisation, en del av den inkarnerade Kyrkan. I den är vi odödliga även trots att just formen av Svenska kyrkan är ställd under förgängligheten.

Det som gör anspråk på lite tid och eftertanke i det här perspektivet är att utsagan på inga sätt är en värdering eller en kyrkokritik som många tycks missta det för. Tvärtom. Det är mer likt till exempel Predikarens trösterika vemod om att allt har sin tid.

Men det är inte själva poängen. Jag tror att vi som kyrklig organisation nu har chansen att vara genuint Kyrka på ett sätt som vi kanske aldrig har varit förut. Om jag gubbgissar så har vi fortfarande ett eller två sekel kvar som kyrklig organisation och vi har alla förutsättningar att blomma!

Men en förutsättning för det, menar jag, är att vi inser organisationens förgänglighet och att det faktiskt är i sin ordning. Kyrkan däremot är evig. Människor kommer alltid att fira gudstjänst, be i Kristi namn och leva i kristen gemenskap. Det är ju vår tro och tillit. Det är alltså inte Kyrkan som dör när organisationer kommer och går.

Till dig som lamslås av frustration och uppgivenhet över medlemstappet säger jag: Släpp det! Var Kyrka här och nu!

Så frågorna om gudstjänsten. Gudstjänsten är det centrala för en kristen församling och ska präglas av glädje och förundran. Men fångas vi av ängslan kring att inte vara relevanta eller att vara avvisade är det lätt tro att mission är att locka folk till våra gudstjänster. Jag menar att det är väldigt olyckligt.

Det enda som kan göra gudstjänsten attraktiv och möta upp var människas kall till Kyrkan är vår egen gudstjänstglädje. Den vi bär med oss ut från altaret i den riktning och rörelse som vi kallar mission. På samma sätt som Kyrkan är ett mysterium är är också missionen ett mysterium som kräver vår lyhördhet och följsamhet, men alltid med altaret start.

I sorgen, frustrationen och rädslan över att vara avvisad riskerar vi att inta en oerhörd förmätenhet om vi uttrycker att människors andliga liv eller relation med Gud skulle vara diskvalificerad om den inte är i kontexten av en högmässa i Svenska kyrkans regi en söndag klockan 11.

Ödmjukhet och ett genuint intresse utan dold agenda för den andre är en god missionsstrategi. Det är genom ett sådant förhållningssätt som jag dessutom tror att vi kommer att bli fler som delar gudstjänstglädje.

Jag och Bo är helt eniga i att upplägget i radio där en intervju med en ledsen och frustrerad kyrkvärd spelades upp strax innan mitt samtal med Jonas Lindberg var mer än olyckligt och gav ett hårt, kallt och nästan raljerande intryck. Det måste jag dock skriva på radioproducentens konto.

Bo Håkansson önskar ett svar bortom de klatschiga formuleringarna. Jag vet inte om jag är man till det så jag lånar verserna tre och fyra i svensk psalm 201:

Men du, o Gud som gör vår Jord

så skön i sommarns stunder:

Giv att jag aktar främst ditt ord

och dina nådesunder.

Allt kött är hö

och blomstren dö

och tiden allt fördriver,

blott Herrens ord förbliver.

Allt kött är hö, allt flyktar här

och snart förvissna gräsen.

Hos dig allena, Herre, är

ett oförgängligt väsen.

Min ande giv

det nya liv,

som aldrig skall förblomma,

fast äng och fält stå tomma.