Var öppen för det självkritiska samtalet

Att olika trosyttringar ryms i vår kyrka är ett faktum. Och nej, man får inte ”nej” i antagningskonferensen av det skälet att man är tveksam eller negativ till samkönad vigsel.

Men, vilka etiketter vi än sätter på oss själva eller andra klistrar på oss, så bör vi vara öppna för det kritiska och självkritiska teologiska samtalet. Dit hör också diskussioner om bibel- och människosyn. Att föra det samtalet är inte förföljelse av oliktänkande.
Däremot skulle en kyrka som använder sin energi till att inom sig bygga skyddade inhägnader för vissa åsikter svika Guds mission i världen.

”Vår kyrkliga bekännelse är ej ett stängsel, som ej släpper oss för långt på vetandets mark”, som den för den kristna ekumeniken så betydelsefulla Nathan Söderblom sade för över hundra år sedan.
Den bekännelsen är – uttryckt med den tidens mera nationalistiska retorik – lik en fana som vi tillhör redan innan vi själva bekräftar det, ”en fana som ej hindrar oss att se det goda och efterföljansvärda hos andra bekännelser samt våra egna brister.”
Därför blir min fråga: hur ser du att denna diskussion leder till att det gemensamma kristna vittnesbördet i vårt samhälle kan stärkas? Det är en fråga som behöver diskuteras i flera sammanhang. Jag kommer att inbjuda till ett sådant samtal.

Antje Jackelén