Vår tids spärrvakter vill ha besked

Lena Andersson är en av vår tids spärrvakter som vill ha besked. --Jag söker svar men Gud viker undan, ständigt. Jag får inte veta vem Gud är, skriver Per Wahlström, kontraktsprost och kyrkoherde i Engelbrekts församling i Stockholm.

”Var har det varits? Det är spärrvakten som frågar. Han som möter den lilla förvirrade skaran i tunnelbanan. Werner Aspenström skildrar mötet i dikten Sekteristerna (ut diktsamlingen Inre, Alb.Bonniers förl. 1946). Spärrvakten sneglar på de osannolika bergsklättrarskorna och frustreras av att skaran inte kan bestämma sig; inte kan förklara sig. ”De hade stått på ett berg, omslutna av det som är närvaro och inte ett samtalsämne”, skriver Aspenström. Och spärrvakten börjar tröttna på de veliga typerna. Dikten tillkom redan på 60-talet. En tid då medvetandegraden skulle vara på godkänd nivå; den politiska analysen distinkt och färdriktningen utstakad med stationer precist angivna på den anbefallda färdvägen. Spärrvakter fanns det gått om. De som krävde besked. ”Ska det åkas eller ska det stannas” frågade Aspenströms spärrvakt – och många med honom.

 

Också vår tids spärrvakter vill ha besked; de som sitter vakt mot flummigheten och de oklara argumenten. Lena Andersson hör till dem som vill veta. ”Med Gud in i tankelättjan” heter hennes kolumn i Dagens Nyheter den 19/10 och hon kräver av kyrkans företrädare att de ska definiera sina begrepp och systematisera sina utsagor. Hon vill veta vad ”man ska ha de substanslösa påståendena till och hur de kan analyseras.” Jag tror att Lena Andersson menar att kyrkan sviker och med sin dunbolsterteologi önskar sätta punkt för debatten om trovärdighet och relevans. Vi har en dunbolsterdiskurs, menar hon och vill glida undan ”för att slippa diskutera det ohållbara.” Var har det varits? Ska det åkas eller stannas? Lena Andersson vill, liksom spärrvakten ha besked.

 

Här kommer då ett försök till svar. Ett svar som mognat efter fem års universitetsstudier, trettiosju års daglig verksamhet som teolog, förkunnare och själasörjare och som slipats av eget sökande, tvivel och längtan efter visshet. Svaret är: Har inte en susning! Jag kan helt enkelt inte leverera och den Gud jag så gärna vill leva med ska veta att jag skulle vilja kunna leverera. Jag vill så gärna kunna redovisa och argumentera för var jag befinner mig och vart jag ska. Jag kan inte konkretisera, såsom Lena Andersson vill, och mitt kritiska förnuft har ingenting att anföra i sak. Också jag förfäras stundom inför den kristna offertankens blodiga väg mellan Gud och människor och inte heller jag kan frigöra mig från jungfrufödselns orimlighet och misstanken om den dåtida teologin för försök att höja statusen hos den Jesus man satt sitt hopp till. Också jag kan se kvardröjande reminiscenser av kyrkans maktmissbruk och frustreras av hierarkiska filters broms av den fria tankens flöde och initiativ. Genom att vara kyrkoherde och därutöver kontraktsprost är jag också själv en del av det väldiga provisorium som är kyrkan, den svenska och den världsvida. Ett provisorium infekterat av repressivitet och ett maktanspråk som inte har sitt grund i ett – äntligen - sekulariserat samhälle.

 

Och frågan – som kan vara berättigad - inställer sig: hur tänker jag nu utifrån allt detta? Vart är jag på väg? Varför framhärdar jag vid tunnelbanespärren, att jag vill åka fast jag inte vet vart? Och jag svarar: Vet inte! Inte en susning!

Jag står likt Lena Anderssons egen romanfigur Ester och längtar nedanför det fönster som inte tillhör hennes åtrådda Hugo Rask men som är just min kulturs och den lutherska trons yta in mot Gud. Jag söker svar men Gud – liksom Hugo – viker undan, ständigt. Jag får inte veta vem Gud är. Och inte hur och varför och inte vart jag ska.

 

Och ändå! Ändå inträffar det att jag omsluts, bärs, sänds på resa av den Gud som ställer mig velande framför spärrvakter som vill besked. Ändå händer det att jag, som aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud, med Thomas Tranströmers ord av misstag öppnar fel dörr och skymtar Den oidentifierade. ”Som fanns den en obeaktad tredje sida på våra nötta grammofonskivor,” skriver Aspenström i sin dikt. Ibland försöker jag och andra berätta vad vi erfarit. Att vi inte lyckas ”får inte skyllas på vakter och spärrvakter bara” skriver han.

 

Så också jag.

 

Per Wahlström

Kontraktsprost och kyrkoherde i Engelbrekts församling

 

 

 

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Gunnar Ståldal
Det är underligt med det här tjafsandet kring ärkebiskopen. År 1968 hölls ett ekumeniskt möte i Uppsala. Man kan då fram till att kyrkorna skulle öppna sig mot omvärlden. De skulle ta människors frågor på allvar och svara på just de frågor som människor ställer. När nu några skribenter både utanför och innanför Svenska Kyrkan frågar om den tilltänkta ärkebiskopen tror att det som står i Bibeln och i trosbekännelsen är sant så blir de kyrkliga dignitärerna indignerade. Så fyrkantigt får man bara inte fråga! Kort sagt: det är fel på dem som frågar - inte på dem som aldrig svarar.
medlem
@Gunnar Ståldal. Vilka kyrkliga dignitärer är indignerade? Nästan alla i den kyrkliga eliten har ju trätt upp till Antjes försvar, trots att hon anses så kompetent att hon borde kunna svara själv. Otydlighet och vilsenhet är en dygd bland kyrkliga dignitärer. Det är inte samma sak att vara otydlig som att vara öppen mot omvärlden. Det är en fullständigt gallen inställning som kostar kyrkan mycket i förtroendekapital bland vanliga enkla medlemmar. Men i bland kyrkliga dignitärer gäller inte vanlig logik. Där gäller politik!
Allan Karlsson
Det finns en Gud men vi kan inte se honom nu, senare får vi se honom när vi kommer till himmelen efter att vi lämnat det jordiska. Tvivla inte han finns och lever i evigheters evigheter. Varför är du präst om du inte tror att det finns en Gud?
Margareta P å Österlen
Per Wahlström! Lena Andersson, de gånger jag hört henne tala om hur hon ser på Jesus Kristus i evangelietexterna eller då jag läst hennes artiklar i DN, pratar i den nattmössa som heter "högmod", eftersom hon inte valt att söka på allvar så som Jesus Kristus manar oss att göra, utan i lättja tillhör dem som hyllar det mänskliga sökandet efter kunskaper på ett helt orimligt, närmast rockstjärnefanextaslikt sätt och långt mer bristfälligt ifråga om ifrågasättande, analys och exakthet som hon brukar anklaga oss troende för att göra och vara. Mitt uppdrag begränsar sig till att påminna om och uppmana till följande av Jesu Kristi förkunnelse, såsom han själv uttrycker saken i Matt 28:19-20, 1917 års: "...lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder..". Att vaka, bedja och söka. Att älska Gud Fader av allt hjärta och sin nästa såsom sig själv. Inte med läpparnas bekännelser utan med uppriktigt hjärta ända ut i kroppens gärningar! Vilken kristna offertanke talar du om, Per Wahlström? Var talar Jesus Kristus och manar sina troende till blodiga offer? Vad han säger är att de som väljer att tro RISKERAR förföljelse till döds. MEN, om de också dör för sin tro skall de leva. MP
LW
Värt att läsa från en annan stockholmspräst: http://kyrkligating.blogspot.se/2013/10/172-att-ge-ett-svar.html
edlund
Som agnostiker saknar man både kunskap och den sortens känsloliv som behövs för att tro eller inte tro. Lena Anderssons text är läsning på serietidningsnivå. Jag vet inte i vilken värld hon lever, men själv är jag bara tacksam över att det finns religion för de som behöver den. Jag har sett - i krig och flyktingläger och på sjukhus - vad religion betyder. Vilken värdighet den ger. Lena Andersson må kalla religion för ett påhitt. Inte heller jag kan tro, men jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig på det sättet. Väx upp Lena. Reduktionism är det bästa vi har men förnuft kan långt ifrån besvara alla våra frågor.