Varför gömmer sig kyrkans ledning?

För mig som under två och ett halvt år ägnat mycket tid åt ensamkommande flyktingar, så är det ofattbart hur kyrkan på central nivå inte engagerar sig mer för de mänskliga värdena. Det verkar ibland som kyrkan lever i sin egen värld upphängd på en tradition, som vi egentligen vet för lite om för att egentligen låta detta bli Svenska kyrkans plattform. Men lägga tid på böneutrop kan man göra.

Jag reste mig upp hösten 2015 på ett möte med kommunen, eftersom diskussionerna gick höga om hur farligt det skulle komma att bli med ensamkommande flyktingar på våra gator i Viken, pojkar i åldern 14–16 år vid den tidpunkten. Allt blev bra.

Så sent i livet har jag fått nya erfarenheter, som jag är mycket glad över att jag fått vara med om. Låt mig först säga att alla pastoraten i Höganäs kommun har sträckt ut handen och ställt upp på olika sätt för ensamkommande flyktingar och i närområdet har kyrkan i Viken ställt upp extra mycket.

Tyvärr är det emellertid så i Höganäs att kommunen struntar fullständigt i hur ungdomarna mår. Precis på samma sätt som jag tycker att kyrkan gör några nivåer högre upp än på pastoratnivå, där den politiska verkligheten fortfarande lever kvar och sover sin törnrosasömn.

För att vara ärlig har vi också stöd från stiftet genom bland annat statliga pengar. Men under åren har det varit över 100 frivilliga som arbetat för att göra livet för de ensamkommande flyktingarna i Höganäs kommun drägligt.

Vi i Välkommen till Viken, som jag startade, ordnade läxhjälp varje vecka, fester, utflykter och fram till idag har många så här långt fått en harmonisk uppväxt. Också genom stöd från olika
organisationer på nivån närmare 200 000 kronor.

Ungdomarna pratar, skriver och räknar och har lärt sig enormt mycket på ett par år och är extremt tacksamma.

För att eftervärlden skulle kunna läsa om äventyret skrev jag en bok i ämnet för att också belysa hur ungdomarna utvecklades, våra aktiviteter och en del om kommunens sätt att hantera frågan. Dessutom berättar jag hur hanteringen i domstolarna ibland varit dåligt förberedd och skadat de ungdomar som berörts ytterligare.

Nu tillbaka till huvudfrågan: varför har Svenska kyrkan i så liten omfattning på högsta nivå engagerat sig i en så viktig fråga som de ensamkommande flyktingarna? Det handlar ju om människor och för många hade ett kraftfullt ställningstagande varit på sin plats för att markera sitt mänskliga stöd.

Men det är väl så att på de lite högre nivåer har kyrkan också blivit ett politiskt system där det politiskt mest framgångsrika tycks vara viktigare än människor. Precis som på kommunal-nivå, åtminstone i Höganäs.

Här i kommunen vågar man inte stå för en uppfattning och här har i vissa fall frivilliga helt
tagit över ansvaret för att ungdomarna i dag kring 18 år ska kunna få en så harmonisk tillvaro som möjligt.

Nu slarvar jag ibland och läser inte allt, men jag upplever att tystnaden är i det närmaste total i den här frågan från kyrkans ledning. Det verkar som man bryr sig inte om människor utan är mer intresserad av sig själva och kyrkans interna värld.

Kom igen! Ta ert ansvar också på nivåer ovanför pastoraten. Att våga är att vinna. Kyrkan får inte leva i sin egen värld. Kyrkan är och ska vara en del av vårt samhälle och det kanske är än viktigare idag än någonsin.