Andlig kris

Varför samtalar vi inte?

Det råder en slags tystnadskultur inom kyrkan vad gäller samtal om andliga frågor. Kanske är den andliga krisen värst eftersom den berör vår kärnverksamhet. De biskopar, domprostar och andra högt uppsatta präster som jag sökt kontakt med undviker dialog i ämnet.

Inom projekt Pilgrim 500 pilgrimsvandrar jag i Sveriges alla stiftsstäder i en längtan av att dela och samtala om våra andliga behov och längtor. Nu har jag kommit halvvägs och jag kan dra slutsatsen att de mesta och djupaste samtalen om andlighet har uppstått i sammanhang utanför vår traditionella kyrka; I yogasalar, på rawfood-restauranger, hos någon som av en händelse valt att erbjuda oss natthärbärge, med journalister, på en marina och inte minst i våra pilgrimsvandringar.

Visst har vi mött massor av fantastiska människor anställda eller på annat sätt mycket engagerade i vår kyrka där förändrande, förtätade samtal och möten ägt rum, men känslan kvarstår; det råder en slags tystnadskultur inom kyrkan vad gäller samtal om andliga frågor. En rädsla jag känner igen från mina 27 år som präst och studieåren dessförinnan. Precis tvärtemot vad man kanske tror utifrån eller erkänner inom vår organisation. Här kommer exempel på spännande samtalsämnen:

Jesus hade kontakt och talade med dem som var döda. Så visst kan vi också det! Suveränt att göra när vi förbereder en begravning eller sörjer en som gått före oss.

Jesus helade på löpande band. Jag fick på allvar lära mig att vi alla kunde det när jag började vandra som pilgrim för snart tio år sen. Detta talar vi inte om och framförallt utövar vi inte den gåvan vi alla har.

Jesus kunde läsa människor på ett genomgripande sätt. Det är en konstart som vi heller inte förhåller oss till. Kanske en av de största gåvor vi har som själasörjare. Att både läsa och bli läst. Men också en konstart som väcker rädsla i de rädda och kärlek i de kärleksfulla.

Som präst och diakon kallas vi just själasörjare, men vi saknar utbildning i vad själen är. Hur den fungerar i praktiken och hur hantverket går till. Är det inte märkligt? Vi får en mindre utbildning som skulle kunna kallas psykologi ultra light och jag misstänker att det är just därför som sk vanligt folk så sällan söker en kyrkans tjänare när de är i själanöd. Detta behöver vi verkligen samtala om!

Jesus välsignade människor och det ska vi också göra. Inte heller här har vi särskilt mycket praktisk utbildning. Vi förväntas stå som en polisman som gör stopptecken och utsäga vissa specifika ord. Men hur det fungerar att att i sin kropp och själ vara ett redskap för det gudomliga skeende vi är satta att förvalta, är uppenbarligen en försummad kunskap för många. På vår vandring har vi fått många fina lektioner om välsignelse utanför kyrkan.

Många mystiker beskriver att Guds närvaro i den fysiska kroppen på cellnivå är orgasmisk till sin karaktär. Att ibland hela kroppen kan genomströmmas av bubblande, pirrande, livsbejakande sensationer. Då min upplevelse är att vi ogärna talar om kroppen och det intimt köttsliga i vår kyrka, avstår vi att erkänna och än mer, utforska, denna gåva. Att vi kan få dessa upplevelser vid nattvarden, bönen, sången, fridshälsningen m.m.

Jesus gjorde sig sårbar. Han tog in människor och hela sin omgivning och levde ett rikt känsloliv. Alltfler människor som inte identifierar sig som kristna talar om behovet av och kraften i att vara sårbar. I bibeln står det att Gud lagt sin skatt i bräckliga och sårbara lerkärl. Inte tränar vi i kyrkan oss på att vara sårbara?! Att vara starka i vår svaghet?

Jesus fastade 40 dagar i öknen innan. Inom Pilgrim 500 praktiserar vi en andlig övning då vi lägger om vår kost till att bara äta ouppvärmd föda från växtriket. Snart går vi även in i fasta. Tänk så lite vi i Kristi kyrka praktiserar en radikal kosthållning som ett verktyg för att lättare komma i kontakt med det gudomliga. Låt oss i vardagen, i praktiken, utforska hur kropp och själ egentligen hänger ihop!

Massor av svenskar begriper ingenting om försoningstanken, har svårt att förstå varför ens tro ska bekännas på ett ålderdomligt och dogmatiskt vis, vad vi som människor gjort som föranleder att vi ska be Gud att förbarma sig över oss, eller varför en syndabekännelse i veckan behövs. Om vi nu ska stå fast vid allt i sakfrågorna har vi en nästan oöverskådlig pedagogisk uppgift framför oss. Om vi istället ska förändra oss har vi ett digert och smärtsamt reformations- eller snarare revolutionärt arbete framför oss. Under tiden fortsätter människor att lämna vår kyrka. Dessa resonemang hör vi mycket av under vår vandring.

Exemplen ovan handlar om en längtan till reformation, tillbaka till källan, till Jesus. Till vad han stod för och gjorde. Han var ”extremt andlig”, modig och förändringsbenägen. Han vågade tala även om det skulle kosta honom livet. Jesus, liksom Luther, protesterade mot förstelnad och missriktad religiositet. Visst kan du se att det som Jesus var, är ganska avlägset, jämfört med vad det varumärke den organisation som säger sig förvalta hans arv står för?

Ärkebiskopen signalerade i sitt öppningstal på kyrkomötet att allt är väl. Ja, mycket få tecken är synliga på att vi inom kyrkan ser att vi är i kris på så många sätt. Kanske är den andliga krisen värst eftersom den berör vår kärnverksamhet. De biskopar, domprostar och andra högt uppsatta präster som Pilgrim 500 sökt kontakt med undviker dialog i ämnet. Vi fortsätter vår vandring och våra samtal. Blir du nyfiken? Vill du hänga med? Se www.pilgrim500.com

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne
Andlig kris