Varför tiger kyrkan om transpersoner?

Då och då kommer det artiklar i kristen media som vill tala transpersoner tillrätta och tala om för dem och andra att det bara handlar om en livsstil som en med Guds hjälp kan komma ut ur. Nyligen gav den Livets ord-nära tidningen Världen idag ännu ett exempel genom att berätta om en transsexuell i USA som blivit ”botad”. Budskapet är tydligt: Kunde hen så kan du! 

Vi kan sucka, skratta eller bara vara likgiltiga när vi tar del av sådant. Och vi kan naturligtvis säga att det inte är någon mening att förarga sig över ren okunskap. Jo, Jesus kan bota och gör så än idag, men att vara transperson är inte något som skall botas, lika lite som att vara vänsterhänt. Eller homosexuell, om det nu fortfarande måste sägas.

Men det allvarliga med sådana artiklar är inte bara den djupa okunskap som de förmedlar. Nej, det allvarliga är att de drabbar dem som brottas med den här problematiken i sina egna liv. Dem som verkligen vill göra Guds vilja och som ofta får höra att en god kristen kan med Guds kraft stå emot "den transsexuella livsstilen". (Jfr det numera upplösta nätverket Medvandrarna för kristna homosexuella)

Och bland många karismatiska kristna finns den utbredda uppfattningen att allt som har med HBT att göra inte är något annat än en syndig förvillelse som den heliga Anden kan råda bot på, bara du ödmjukar dig och erkänner din syndiga böjelse.

Det finns även kristna (?) som tagit som sin speciella kallelse att tala transpersoner tillrätta. En sådan grupp hittar du till exempel i England där den går under namnet "parakaleo", ett grekiskt ord som i vår bibel översätts med både "förmaning" och "tröst" eller "uppmuntran". På deras hemsida finns bland annat vittnesbörd från somliga som "befriats".

De som kämpar med det här i sina egna liv har en märklig förmåga att hitta just till sådana här artiklar, sajter etc. Jag vet. Och innehållet blir som brinnande pilar som bara ökar skulden och skammen och som inte leder till någon befrielse alls.

Jag har ofta tänkt att den enda anledningen till att somliga kristna engagerar sig för att "hjälpa" transpersoner och försöka "bota" dem är bara att de ska få sin egen teologi och världsåskådning att gå ihop. För det är klart att transpersoner utmanar inte bara människor i allmänhet utan också många inom de kristna leden som tror att det så enkelt går att dela upp människor i män och kvinnor som ett slags fullständigt avgränsade kategorier.

Detta är en viktig anledning till att kyrkorna måste sluta med sitt tigande när det gäller transpersoner. För när samfunden och samfundsledarna tiger lämnar det fältet fritt för allehanda stollerier. Och det drabbar, som sagt, dem som ofta redan förut är utsatta och svaga och som försöker hantera inte bara omgivningens transfobi, utan, vilket ofta är väl så svårt. Kränkningar, förlöjliganden, hot och våld är vardagen för många transpersoner.

Men minst lika svår är ofta den egna inre transfobin: ”en god kristen är inte transperson och eftersom jag är en transperson så är jag inte en god kristen”. Och så växer skammen. Medan kyrkan tiger.