Varje dop ett medvetet ställningstagande

Publicerad 2012-01-26

När samtal om dopet äger rum sker något viktigt. Inte minst när religions-och övertygelsefrihet betonas och ifrågasätts i samhället i stort. Det skriver ärkebiskop Anders Wejryd.

”Som Fadern har sänt mig sänder jag er…”
Biskopsbrevet Att leva i dopet skrevs för att aktualisera kraften i dopet och dopets många motiv. Det som en församling gör ofta kan ibland bli mindre genomtänkt än det som görs sällan.
Kyrkans Tidnings ledare härom veckan menade att biskopsbrevet var smärtsamt otydligt om hur det går med dem som inte är döpta. Biskopsmötets förståelse är att sakramenten är till för oss människor för att vi ska få hjälp att leva och dö, inte för att människor ska styra över Guds handlande. Kyrkan ska helt enkelt satsa mer kraft på att döpa och missionera än på att spekulera, så att flera får del av dopets och trons gåvor.

Hur Gud handlar med och genom dem som inte fått del av dopet eller ens fått veta om dopet, kan man ägna mycket tid åt att fundera på – för ingen av oss vet säkert. Däremot vet vi säkert att Jesu uppdrag är att vi ska döpa och döpas. Sedan hoppas många av oss, utifrån vår tro på Gud som livets och kärlekens Gud som ser innerst i människors hjärtan, att Gud inte vill någon syndares död.
Dopet är framför allt en gåva och en tillgång, en hjälp åt var och en av oss när vi ska leva med andra och arbeta med oss själva, vårt goda och onda. Genom dopet kan man våga tänka: Jag vet att löftena om Jesu närhet faktiskt är sagda till mig och gäller mig – om jag vill leva på dem – utan att jag har förtjänat dem.

I flera inlägg hittills anas frågor om hur biskopsbreven egentligen är tänkta. Att vi skrev om dopet nu beror på att förr döptes nästan alla och dopets motiv var mer kända. Då behövdes inte ytterligare förklaringar. Nu är varje dop ett medvetet ställningstagande. Då måste det finnas kända skäl.

Biskopsbreven har handlat om sådant som biskoparna har velat ge vägledning i eller som man menat borde aktualiseras eller problematiseras. Breven har bland annat gällt syn på vigningstjänsten, ekonomiska orättvisor, kyrkliga handlingar i mötet med invandrare, miljöfrågor, utbildningar inom kyrkan, begravningar, bibeltolkningsfrågor och nu senast om hur dopet hör samman med livet. Ämnena är alltså högst blandade och texterna är präglade av den tid de skrivits i.
Biskopsbreven är inlägg i samtal. Därför hoppas jag att samtalet tar fart ordentligt. Förhoppningsvis blir det så när brevet tas upp vid fortbildningar och konvent, till exempel, men också genom de olika debattinläggen här i Kyrkans Tidning. Bindande beslut om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är något annat än biskopsbrev.
När samtal om dopet äger rum sker något viktigt, inte minst nu, när religions- och övertygelsefrihet både betonas och ifrågasätts, samtidigt, i samhället i stort.

Anders Wejryd

Ärkebiskop

Större text

Skriv ut

Kommentera

Beslutet att döpa eller inte kommer nog alltmer att bero på om Svenska Kyrkan är ett kollektiv föräldrarna vill att barnet ska tillhöra. En övertygelse att barnet i vuxen ålder rimligen kommer att tycka att medlemsavgiften är en god investering. De måste primärt själva vilja räkna sig dit. Då kollar de in vadå? Olika.
Några få om kyrkans verksamhet följer de spår de lärt sig av föräldrar och far-/morföräldrar.
De flesta ser nog mest på medlemmarna i kollektivet som ska sprida kärlekens glada budskap. Utstrålar dom glädje & kärlek? Annars är det väl tveksamt om det funkar?
SvK ska nog inte bara fokusera utåt för att öka medlemsskap, gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar.
Vi borde titta lite på oss själva och fundera på om vi behöver stödja varandra i att uppfyllas av en glädje och kärlek som inte går att dölja.
Visst, Kristi kärlek är nåt helt annat än social/emotionell kompetens och glädjen kan leva djupt. Men i mötet med "andra" registreras det.
Och besluten tas.

av Sten Nordlund 26 januari, 20:37

anmäl

Anders Wejryd skriver:
/Att vi skrev om dopet nu beror på att förr döptes nästan alla och dopets motiv var mer kända. Då behövdes inte ytterligare förklaringar. Nu är varje dop ett medvetet ställningstagande. Då måste det finnas kända skäl./

Seden, att med förtäckta hot om djävulen och helvetet skrämma livet ur oskyldiga nyfödda barn och föräldrar, upphörde för tvåhundra år sedan i Sverige.

Citat:
/Abrenuntiation (lat. abrenuntiatio "avsägelse", "avsvärjelse", även abrenuntiatio diaboli) är den del av det kristna dopet där den som skall döpas eller (vid barndop) faddrarna avsvär sig djävulen och hans herravälde över människorna./

/Abrenuntiation ingår i katolska och ortodoxa dopritual och alltjämt i den danska kyrkans, men togs 1811 bort från den svenska kyrkohandboken./

Källa:
Wikipedia

Bibelns otidsenliga föreställningar om synd och skuld strider uppenbart mot de grundläggande mänskliga rättigheter som skyddas av Europakonventionen.

av Göran Rydland 27 januari, 00:36

anmäl

Enligt Europakonventionen, Artikel 6, Rätt till en rättvis rättegång, gäller oskuldspresumtion, vilket innebär att människans grundläggande rättighet är att betraktas som oskyldig till dess att skuldfrågan avgjorts.

av Göran Rydland 27 januari, 00:38

anmäl

"Jesu uppdrag är att vi ska döpa och döpas", nja, skulle snarare säja att Jesu uppdrag är att vi ska göra alla folk till lärjungar

av Lars-gunnar sommarbäck 27 januari, 19:34

anmäl

Jomenvisst, L-E.
Och Kristi lärjungar är de människor som älskar alla andra människor.
(Om man nu vill tillskriva bergspredikan liturgisk vikt)
Grundproblemet är att vi så hjärtans gärna vill döpa andra till lärjungar utan att själva vara det.
Om det är vårt högmod eller vår rädsla för högmodet som är nålsögat, vete 17.
Uppenbart är att vi inte funkar som lärjungar, oavsett om vi tolkar Ordet traditionellt eller dynamiskt.

av Sten 12 februari, 19:56