1:Vi tar aldrig semester. 2: Vi behövs bara på sommaren när ”de riktiga institutionerna” ha semesterstängt. De ”riktiga institutionerna” identifierar jag här som den statliga sjukvården/psykiatrin samt Sveriges psykologkår. Men det stora problemet för människor med psykisk sjukdom i Sverige idag ligger inte hos Svenska kyrkan utan hos ”de riktiga institutionerna”.  Det vore befängt av mig att tro att jag som präst kan hjälpa en psykiskt sjuk person ur sin sjukdom.

Däremot finns det andra saker en församling i Svenska kyrkan kan hjälpa till med. Mat och mänsklig värme kan vi ge och det räcker en bit på vägen.Det stora problemet för det psykiskt sjuka ligger i att de som är behov av hjälp inte får den. De som mår sämst har ingen ordning på sin ekonomi, så de kan inte betala de 800-1000 kronor det kostar för en timmas konsultation hos en psykolog en gång i veckan under ett års tid. Var skall en psykisk sjuk förtidspensionär få tag på ca: 50 000 kronor för att få hjälp av en psykolog? Vidare: 

 De som mår sämst är de som har svårast i samhället i kontakten med sociala myndigheter. De sociala myndigheterna remitterar ogärna via landstingkassan då det kostar för mycket och budgeten är begränsad av landstingspolitikerna. De som mår sämst får ingen hjälp för de är helt enkelt inte tillräckligt lönsamma kunder för psykologerna samtidigt som landstingen i Sverige vinnlagt sig om att bygga så höga murar som möjligt kring sina psykiatriker. Man måste igenom remissinstans på remissinstans innan man når ett verkligt lyssnande öra.

Samtidigt så finns det knappast någon hjälp alls att få från ”de riktiga institutionerna” när man mår som allra sämst under ett dygn: nämligen under natten. 

Jourhavande präst finns och tro mig samtalstrycket är massivt varje natt. Men det finns ingen jourhavande psykiatriker eller jourhavande psykolog att ringa till. Visst finns det psykiatriska akutmottagningar men avstånden är långa och det är svårt att ta sig dit och få hjälp.

Vi har idag en psykiatrisk vård som inte tar hänsyn till människors sociala levnadsnivå. Skall man ha psykiska problem så skall man dels ha först ha ordnad ekonomi så man har råd att betala för att bli botad och sedan får man endast må dåligt under kontorstid måndag till fredag. Det bästa vore naturligtvis om man kunde planera in sitt sjukdomsförlopp till de tider som passar ”de riktiga institutionerna”. Att ha en psykisk sjukdom har i dag i allra högsta grad blivit en klassfråga.

Där upplever jag att vi har psykologerna och psykiatrin i dag. Gömd bakom dyra priser och höga remissmurar Varför finns det inte någon hos ”de riktiga institutionerna” som driver frågan om att starta upp en jourhavande psykolog via larmnumret: 112. En jourhavande telefonpräst arbetar i snitt för 400 kronor per timme om natten, Kan det vara något för en psykolog att tänka sig att arbeta för?

Vi talar i kyrkan ofta om att vara kallad, att Gud utser och kallar en människa till en tjänst där denna kan fylla en uppgift bäst. Detta kall har en etisk sida. Att det man är kallad till, alltid skall vara riktat mot hjälpa sina medmänniskor. Detta gäller inte enbart präster och diakoner utan alla människor som lever; även psykologer och psykiatriker. Det innebär även att psykologer och psykiatriker skall kunna ställa upp för sina medmänniskor utan att först tänka på arvodet eller sin arbetstid. Mitt svar till Pebbles Karlsson Ambrose och Sofia Lilly är att inte utgå från att ”de riktiga institutionerna” skall kunna ta det lugnare under sommaren och tro att kyrkan skall ställa upp, utan att man först strävar att leva i sitt eget kall innan man ser hur andras kall levs ut.

Anders Sterzel
Präst i Svenska kyrkan,  Redvägs församling, Skara stift.