Vem vill tas för lättkränkt?

Ännu en natt av upplopp i Stockholms förorter. Men ingen människa väljer att frivilligt bränna sina broar och ge upp sin framtid. Det skriver Jiang Millington med egna erfarenheter från rundgången i systemet av vård, socialen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

 

Nu brinner förorten. Ungdomar går till attack mot poliser, räddningstjänst och butiker. Bilar, skolor och containrar står i lågor. Husby, Jakobsberg, Norsborg och Skarpnäck är några av de platser där upplopp förekommit. Samhället reagerar med att å ena sidan ropa efter hårdare brottsbekämpning och å andra sidan ge vandalerna legitimitet genom att hävda att vi får skylla oss själva som marginaliserat hela enklaver ur samhället.

Varför och vems fel det är har många bottnar och orsaker men jag är säker på att ingen med flit har velat skapa den situation som vi nu ser. De stora sammanhangen med orättvis fördelning av resurser, integrationspolitik, utslagning, arbetsmarknadspolitik, hederskulturer och strukturell diskriminering anger tonen och ramarna för det sönderfall av värdighet, integritet och hopp som leder till att människor vänder sig emot samhället. Det är komplext och stort och ligger så långt ifrån den enskilda människans påverkan att man som individ lätt känner sig uppgiven.

Jag vill ge ett annat perspektiv. Det som handlar om vad ordet kränkt egentligen betyder. Ordet har fått ett löjets skimmer över sig sedan Maciej Zaremba i DN-artikeln ”Först kränkt vinner” (17 februari 2008) reagerade mot att människor ropar Kränkt! så fort de inte får som de vill. Vem vill tas för lättkränkt?

Jag trodde fram till 2005 att jag var en fördomsfri och genomhygglig människa. Jag har i större delen av mitt liv ägnat mig åt att arbeta mot förtryck, diskriminering och orättvisor både internationellt och på hemmaplan. 2005 rasade den värld samman som jag byggt upp och satt mig själv att regera över. Jag gick från framgångsrik projektledare i IT-branschen till ett fall för socialen. Min man gick hastigt bort och jag stod själv med två små barn i en tillvaro som redan kommit i gungning då minnen från barndomstrauman återvänt likt en störtflod av osorterade skärvor ångest.

Jag erkände mig besegrad och ringde till soc för att få hjälp att överleva den första akuta chockfasen. När jag kom till socialkontoret möttes jag först av två låsta dörrar med porttelefon och därefter en inglasad receptionsdisk med mikrofon. Jag fick inte gå till min handläggares våningsplan utan eskort. Hon satt bakom ytterligare en låst dörr och mellan oss stod hennes breda skrivbord. Hon berättade för mig vad som gällde. Jag kom på mig själv med att tänka ”Varför behandlar du mig som ett socfall?”. Så fördomsfri var jag alltså inte. Jag ansåg mig ju inte vara en av ”dom”. Socialfallen.

Det här var inledningen till många års rundgång i systemet av vård, socialen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva smärtan av att aldrig få sin självbild speglad. Hur omedveten eller medveten demontering av mitt människovärde brände sönder min självkänsla, min inspiration och min kraft. Hur bitter och misstänksam jag blev gentemot tjänstemännen. Jag vet inte vad som var värst. Det öppna föraktet eller den kvävande medlidsamheten. Men jag var aldrig jämlik.

Efter ett tag blir man hypersensitiv mot folks attityder. Man lägger samman alla kränkande tillmälen, alla översittare man tvingats bita sig i tungan för därför att man är beroende av deras beslut. Man ser sin självständighet och sitt rörelseutrymme minska med antalet inblandade myndigheter som kräver att man inte får göra si och inte får göra så för att vara berättigad hjälp. Man fråntas alltmer rätten att bestämma över sitt eget liv. Man har inte ens rätt att själv bestämma vilka man vill berätta för om sitt liv och de omständigheter som gjort att man hamnat i kris.

Jag vet hur jag mådde och jag tror mig kunna förstå hur många i förorten mår. Jag har bott på några av de platser som står i brand: Husby, Akalla, Kista, Rinkeby. Jag vet att Kränkt innebär förintande och att det gör ont att förintas. De som nu säger att det bara handlar om att bita ihop och ändra attityd, de lägger allt ansvar för hur vi andra har valt att bemöta de här ungdomarna på ungdomarna själva. Ingen människa väljer frivilligt att bränna sina broar och ge upp sin framtid. Något ledde dem dit. Och längsmed vägen stod vi andra och visade vägen. Vi bär ansvar för oss själva men vi bär också ansvar för hur vi bemöter varandra.

Jiang Millington
Sundbyberg

  • 8 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Ulla Karlsson

    Sådana här tankeställare behöver vi ofta. Tack för dessa rader.

  • Gunvi

    Det finns ett grundläggande hat och många fördomar om oss som invandrare för över till sina barn. Brist på respekt för det Svenska Samhället. Jag ser det dagligen i förorten. Du ska inte blanda ihop dina egna erfarenheter med deras. Det finns ingen ursäkt för det som dom gjort. Ungdomarna har själv valt att bli destruktiva. Påverkade av kamrater och annat förvisso, men de valde fel sätt och nu måste de betala. De betalar ju inte ditt eller andras socialbidrag genom att bränna bilar. Pensionärer svälter här i Sverige, ungdomarna ska betala vartenda öre av deras skadegörelse. Man ska inte ge dom mer pengar och mesa runt. De måste lära sig att vara ansvariga för deras gärningar precis som alla andra.

  • Lia

    Tusen tack dina ord Jiang. /Lia Diakon i Botkyrka

  • Jiang

    Gunvi, på vilket sätt ser du detta grundläggande hat? Hur vet du att föräldrar för över det till sina barn? Hur vet du att de får en massa pengar? Varför ställer du ungdomar som vandaliserar mot svältande pensionärer?

    Att bränna, kasta sten, hota och förstöra är förkastligt. Det vill jag inte försvara. Men jag tror att den brist på respekt för samhället, som du skriver om, inte är ett påhitt av föräldrar som vill förstöra framtiden för sina barn genom att uppvigla dem mot staten. Jag tror att den frustrationen har sin grund i ungdomarnas egna erfarenheter.

  • Allan Karlsson Vagnhärad. (snart 92)

    Du borde ha varit här när kränkningarna på gick, dock inte mot invandrare, mot de anställda i sex år.
    Mycket svårt att förstå, därför bra att du talar om hur det är i verkligheten.

  • Ingrid

    Jiang! Ungdomarna är 12-19 år enligt media...
    Vanlig psykologi säger att det är tiden för att frigöra sig och även revoltera mot föräldrarna. Om föräldrarna inte kan sätta gränser, så säger den populärpsykologiska litteraturen, att man prövar samhällets... konstigare är det nog inte.

  • Anders Bergstedt

    SVD lördag 25-söndag 26 maj har kommit närmast en trovärdig analys och sammanfattning. Läs polisen och kriminologen Fredrik Kärrholms ledare under rubriken "De skrattar när stenarna kastas !"
    Det är svårt att förstå det ohyggliga hatet från andra generationens invandrare.

    Anders Bergstedt, pensionerad kriminalpolis, numera debattör.

  • Jiang Millington

    Det jag ville berätta om i min debattartikeln är hur relativt enkelt det är att bryta ner en persons självkänsla, hopp och framtidstro. Man behöver inte möta öppen fientlighet (även om det självklart spär på). Vi människor är utrustade med en stor känslighet för hur andra agerar gentemot oss. Att mötas av människor som inte ser en för den man är utan som ett socialfall, eller en invandrare (i negativ bemärkelse), eller något annat, det skadar på djupet.

    Det jag också ville beskriva är hur omöjligt det är att veta hur någon annan tänker och känner. Vi kan omöjligt veta hur de här ungdomarna har det, hur deras föräldrar har det och huruvida föräldrarna är slappa och ansvarslösa eller inte. Vi kan och ska fördöma stenkastarnas handlingar men inte dem som individer.