”Vi är alla skyldiga”

Ersättningsteologi. Det är synd att aningslösheten ibland tar fokus från huvudsaken. Att de judiska texterna tolkas utifrån en västerländskt kristen förenklad teologi. Så har vi lärt oss att tänka.

Stadsteaterns uppsättning av Niklas Rådströms Bibeln uttrycker enligt Anita Goldman (DN 11/12) en unken ersättningsteologi. Genast sticker skuld­frågan upp huvudet: vem är ansvarig? Inte kan det väl vara författaren? Nej, säger Caroline Krook (DN 17/12), han måste vara oskyldig – och förbiser att han skrivit manus.

Vi är alla skyldiga. Men allt är inte ersättningsteologi. Första aktens gudsbilder, till exempel. Varför lyfts inte positiva och relationella drag hos Moseböckernas gud fram, frågar Goldman? Men manuset har gjort sitt val och gestaltningen sveper en suggestiv, närmast ockult, kappa över gudsbilderna och betonar det nyckfulla och våldsamma. Inte helt obefogat eftersom texterna innehåller uppseendeväckande drag, och ligger till grund för andra templets judendom ur vilken både kristendom och rabbinsk judendom föds.

Ingen av dotterreligionerna verkar särskilt bekväm med gudsbilderna utan tvingas ständigt brottas med texterna – precis som pjäsen. Förbundsscenen där Abraham styckar ett djur och Gud uppenbarar sig om natten som en fladdrande eldslåga mellan köttstyckena, det oförklarliga offret av Isak, guden med drag av ökendemon som försöker döda Mose men avvärjs genom omskärelse, mordängeln i Egypten – listan kan göras längre. Allt finns i texterna. Pjäsen utnyttjar bara en del. Kan vi inte avfärda dem som ”primitiva” och lyfta fram andra aspekter? Stadsteatern väljer en annan väg. Vem av oss är tendentiös?

Första aktens gudsbilder ställer obekväma frågor till oss, till våra kulturer och våra religioner. Problemet uppstår i förhållande till andra akten där skildringen vandrar fram och tillbaka mellan profeter, evangelieberättelser, Jesu död, och de tidigkristna.

Så infogas de judiska profeterna i en ny fas, den kristna, med fokus på kärleken – förmodligen ett ganska naivt omedvetet grepp av Rådströms manus, förstärkt av scenografins kristna symbolik redan från andra aktens början. De judiska profeterna görs närmast proto-kristna och en kil slås in mellan två religiösa grundhållningar som i verkligheten är mycket lika och går i varann. Författare, regissör, publik – alla offer för det kristna västerlandets förenkling av religionshistorien, enligt vilken Jesus, förebådad av profeterna, uppfann kärleken i en ond och mörk värld.

Problemet förstärks av Johannesevangeliets teologiska (och ohistoriska) tolkning där redan den jordiske Jesus för sig som en gudomlig varelse, och av Matteus­evangeliets polemiska (och konstruerade) replik, där folket säger: ”hans blod må komma över oss och våra barn”. Rådströms val att ge sådana perspektiv stort utrymme bäddar för några av pjäsens allvarligaste problem. Vad som historiskt sett var en uppgörelse mellan en folkledare och eliten blir med tiden till en konflikt mellan judar och kristna.

Den kristna tolkningstraditionen omdefinierar Jesus som kristen, gör judarna till skurkar och förklarar Pilatus oskyldig. Att Matteus judisk-kristna minoritetsgrupp under hård press väljer ett sådant tolkningsmönster är begripligt, men olyckligt. Ersättningsteologi blir det först senare, när de kristna hamnar i maktställning. Regissören försöker ifrågasätta förbannelsen genom en retorisk fråga, men hur uppfattas den? Varför inkluderade manusförfattaren alls Matteus famösa fras?

Antijudisk vill pjäsen absolut inte vara. Faraos Himmler-citat i första akten talar sitt tydliga språk och ställer både antisemitism och nationalism mot väggen. Men också det befriade slavfolkets erövringskrig problematiseras, så att vi anar en kommentar till nutidens sammansatta situation. En medvetenhet om maktförhållandenas problematik uttrycks alltså tydligt i vissa lägen. Just därför blir omedvetenheten om den egna kristna kulturens ”överläsning” av bibeln smärtsam.

Och i diskussionens hetta riskerar dramats budskap om människan att hamna i skuggan. Olyckligt, för här finns både ifrågasättandet och kärleken – mannen och kvinnan som söker varann genom historien. De starkaste uttrycken för denna kärlek hämtas inte från evangelierna utan från den judiska Höga Visan, som kristen tradition med sin sexualskräck och kroppsfientlighet ofta allegoriserat till oigenkännlighet. Är det inte den kärleken som i pjäsen besegrar överjagets gudsföreställningar? En hyllning till människan!

Därför är det synd att aningslösheten ibland tar fokus från huvudsaken. Att de judiska texterna tolkas utifrån en västerländskt kristen förenklad teologi. För så har vi lärt oss och tillåtit oss tänka. Och därför är det meningslöst att som Caroline Krook försöka avgöra skuldfrågan. Vad hjälper det att döma regissören tillsammans med Jesus och judarna, för att låta författaren och oss själva gå fria tillsammans med Pilatus? Nej, vi är alla skyldiga.

Thomas Kazen
Professor i Exegetisk teologi
Teologiska högskolan Stockholm

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.