Vi frambär inte Kristus

Det har blivit så vanligt att man kunde tro att det står i kyrkohandboken. Men det gör det inte och det finns goda skäl till det. Nu tror jag mig inte om att kunna dämpa all entusiasm för detta nya inslag i vår gudstjänst genom en insändare. Men kanske kan jag få någon eller några att tänka efter, och tänka om.

”Trons mysterium” säger prästen i den romerska mässan för att markera att nu kommer höjdpunkten. Instiftelseorden har lästs, transsubstantiationen har skett, klockorna har ringt, nu ska mässoffret frambäras; det sker – efter acklamationen: ”Din död förkunnar vi …” – i bönen Unde et memores: ”Därför, Herre, firar vi, dina tjänare, och ditt heliga folk åminnelsen av Kristi, din Sons, vår Herres, saliga lidande, av hans uppståndelse från dödsriket och hans ärorika himmelsfärd. Åt dig, ärans och härlighetens Gud, frambär vi av de gåvor du själv har givit ett rent och heligt, ett fullkomligt offer, det eviga livets bröd och den oförgängliga frälsningens kalk” (Oremus, 4:e upplagan, 1981).

Men i vår kyrka frambär vi inte Kristus till Gud utan Gud räcker fram Kristus till oss i ord och sakrament, till syndernas förlåtelse, liv och salighet.  Därför finns det inte en utan två höjdpunkter i en evangelisk mässa: evangeliets predikan och nattvardens utdelande, kommunionen.

Det bidrar man effektivt till att fördunkla när man proklamerar trons mysterium på det romerska stället, före mässoffret (fastän man sedan inte frambär något mässoffer, det blir som att läsa bordsbön utan att få mat).

Vill man markera höjdpunkter i en evangelisk mässa borde det ske precis före predikan och precis före kommunionen: när dagens evangelium ska adresseras till dagens församling och när vi ska delta i Herrens måltid, det vill säga när Kristus ska komma till oss på ljudvågorna och i bröd och vin. Men hittills har vår handbok avstått från sådana markeringar och det tror jag är klokt, även om de skulle komma på mer befogade ställen.

Erik Aurelius