Skolavslutningar

Vi har djupt religiösa ateister

REPLIK. Humanisterna underskattar barns- och ungdomars förmåga till eget självkritiskt tänkande. Är det för att de så starkt tror på Guds makt som de inte vågar utsätta sig själva eller sina barn för ett besök i ett kyrkorum? frågar biskop Sören Dalevi

Finns det några som tror mer på Guds makt än de så kallade Humanisterna? Jag tror inte det. De verkar tro att barn inte klarar av att besöka ett kyrkorum utan att per automatik bli djupt religiösa. Är det rentav så att det finns magiska krafter i kyrkorummen som bara väntar på att ta barn i besittning?

Värst av allt blir det om det dessutom sjungs någon sång där namnet Gud råkar antydas eller rentav sjungas rakt ut. Det klarar nämligen inte sköra, svenska skolbarn av att härbärgera. Och riktigt kränkande blir det om en präst dessutom råkar läsa en välsignelse över de stackars värnlösa barnen.

Barn, som klarar av att se på Paradise Hotel på TV, som klarar av att vara ute på sociala medier utan vuxna och som klarar av att gå igenom ett vanligt köpcentrum – med alla de ideologiska och kommersiella budskap de då utsätts för – klarar helt enkelt inte av att utsättas för den kränkning som det innebär att sjunga Den blomstertid nu kommer eller att få höra en läst välsignelse uttalas.

Som lutheran borde jag – i linje med Humanisternas resonemang – känna mig djupt kränkt över att mina barn varje Lucia sjunger sånger om ett katolskt helgon och att de sjunger om Staffan stalledräng, en av de första martyrerna. Det är rentav märkligt att de inte konverterat och blivit katoliker allihop med tanke på att de fått utstå denna indoktrinering under hela sin skoltid.

Låt oss inte ens tänka tanken att låta dessa sköra skolbarn få titta på den svenska flaggan, med ett kors – ett kors! – i centrum. Och värst av allt, att lyssna till Bach, U2 eller Bob Dylan, eller att titta på ett konstverk av Rembrandt, nej, det är mer än vad religionskänsliga svenska skolelever klarar av. Faktiskt bäst att avråda från det mesta av den västerländska konst- och skönlitterära kanon också, så genomsyrade av kristna motiv som de är.

Det judisk-kristna arv som präglat Sverige, över tusen år av kulturimpregnering, ska vi nu låtsas som att det inte finns. Men här kommer ett faktum: kristendomen är en integrerad del av vår kultur och vårt språk, våra traditioner och vårt kulturlandskap. Och vi blir inte av med det med mindre än att vi överger betydande delar av det som är vårt språk – och här talar jag om språk i vid bemärkelse.

För mig verkar det framförallt som om Humanisterna gravt underskattar barns- och ungdomars, ja människors, förmåga till eget självkritiskt tänkande. Eller också, och detta är ett annat sätt att tolka Humanisternas beröringsskräck, är det för att de så starkt tror på Guds makt som de inte vågar utsätta sig själva eller sina barn för ett besök i ett kyrkorum?

Det är i så fall vad jag kallar för tro. Tro på gränsen till vidskepelse.

Mer inom samma ämne
Skolavslutningar
Skolavslutningar
Skolavslutningar
Skolavslutningar
Skolavslutningar
Skolavslutningar
Skolavslutningar