Vi måste acceptera att vi tycker olika

När jag läste filosofi en gång, ämnet var argumentationsanalys, så lärde vår lektor oss att man skall vara försiktig med orden. Ett ord som lektorn menade ofta användes för mycket och för stort var ordet ”vetenskapen”. I exempelvis reklamen stod det då ofta att vetenskapen har bevisat att vår produkt är den bästa, och så vidare. Felet är bara, påtalade lektorn, att vetenskapen aldrig har uttalat sig. Det är alltid olika vetenskapliga aktörer som exempelvis forskare som uttalar sig och de är alla i olika grad tendensiösa.

För mig är det på samma sätt med Svenska kyrkan. Ofta refereras till Svenska kyrkan i kris när man tycker att någon enskild har uttryckt sig eller gjort något dumt. Men faktum är: Svenska kyrkan i sig har aldrig gjort något, Svenska kyrkan har aldrig predikat eller uttryckt en åsikt. Det har alltid varit olika svenskkyrkliga aktörer, alla i olika grad tendensiösa, alltså styrda av sina egna agendor som uttalat sig. Till dessa tendensiösa aktörer hör jag. Visserligen har Svenska kyrkan sina bekännelseskrifter som anger vad en företrädare för Svenska kyrkan skall tro, men till sist visar sig resultatet i hur en enskild person uttrycker sig.

I den kuling som blåst upp kring kampanjen #Mitt Kors, så har Svenska kyrkan anklagats för att inte ta ställning för förföljda kristna. Detta uttryck kunde läsas i artiklar och i kommentatorsfält. Mer specificerat var man besviken över att ärkebiskopen inte uttalade sig och fördömde mordet på fader Hamel i Rouen. För mig finns det två brister i denna syn.

Den första är den som säger att Svenska kyrkan är ärkebiskopen och inget mer. Logiken är att om inte ärkebiskopen uttalar sig så har inte Svenska kyrkan uttalat sig. Om man nu har den synen att det ärkebiskopen säger är det viktigaste som kan hända i Svenska kyrkan då bör det följas av att ärkebiskopens ord skall vara förpliktigande för Svenska kyrkan i stort. Det innebär att ärkebiskopens tolkning av verkligheten är den som skall gälla för alla anställda i Svenska kyrkan. Det skulle kunna leda till att en del facebook-konton skulle bli tvungna att stängas ner på kyrkokansliet i Uppsala, vilket kanske skulle vara till glädje för en del tills man skulle inse att även ens eget konto måste stängas ner.

Frågan som måste ställas är om vi alla är villiga att ge ärkebiskopen de befogenheter och tillika den makt som krävs för att hennes ord skall ha verkan och för att Svenska kyrkan skall vara en kännbar maktfaktor i den svenska samhällsdebatten? Och är alla vi andra debattglada aktörer i Svenska kyrkan då villiga att ta konsekvenserna av detta och sluta debattera? Är det i entydigheten och i konformiteten som Svenska Kyrkan har sin framtid, eller är det i mångfalden som Svenska kyrkan har sin framtid?

Och här kommer den andra bristen in, som jag ser det. Om vi vill mångfald, om vi vill att idéer och tankar skall brytas mot varandra då måste vi acceptera att vi tycker olika. Men vi måste också bredda vår horisont och att inse att Svenska kyrkan är mer än ärkebiskopen och kyrkokansliet i Uppsala. Då behöver man inte uppfatta #Mitt kors som en rebellisk kampanj mot Svenska kyrkan. Tvärtom! Då blir ju #Mitt kors-kampanjen till just det Svenska kyrkans ställningstagande för förföljda kristna som Svenska kyrkan anklagas att inte vilja göra.

Men skall vi leva i denna mångfald av idéer så måste vi bli noggrannare med vad vi säger. När ärkebiskopen uttalar sig så är det inte entydigt Svenska kyrkan i stort som uttalar sig. Det som är de stora frågorna i Uppsala är inte nödvändigtvis de stora frågorna på Österlen eller i Norrlands inland.

Låt oss därför sluta använda ordet Svenska kyrkan på ett slarvigt sätt. När ärkebiskopen uttalar sig är det ärkebiskopen som uttalar sig, När kyrkoherden i Ystads eller i Arjeplogs pastorat uttalar sig så är det dessa som uttalar sig. När en förtroendevald uttalar sig så är det denne som uttalar sig. Man kan inte av deras åsikter dra slutsatsen att detta är vad alla i Svenska kyrkan tycker!

Anders Sterzel

Präst i Redvägs församling i Skara stift