"Vi står inte kvar på era barrikader"

I Kyrkans Tidning 24/2017 skriver prästen och religionssociologen Jonas Lindberg om unga vuxna i kyrkan, eller om Generation Ordning, som vi också kallas i hans ledartext. Det är en intressant text som innehåller många viktiga iakttagelser som i stora drag också speglar våra erfarenheter som nya kyrkomedarbetare födda på 80- och 90-talen.

Men eftersom Generation Ordning inte bara uppskattar ordning och reda, utan också uppskattar att själva få uttala sig i frågor som rör oss vill jag fortsätta att fördjupa samtalet. I sammanhanget är det dock värt att påpeka att det långt ifrån bara är människor mellan 25 och 30 som vigs till tjänst i kyrkan i dag. En stor andel är betydligt äldre, men ändå nya i tjänst, vilket komplicerar talet om generationer.

Lindberg beskriver en generation av nya präster som vill vara med och påverka kyrkan. Milleniegenerationen har börjat höras och synas och pendeln har svängt. Långt borta är efterkrigstidens självsäkerhet, sjuttiotalets aktivism och åttio- och nittiotalets uppgörelse med auktoritetskyrkan.

Jag och mina jämnåriga tillhör istället en generation som har ”tröttnat på att ständigt behöva välja själva”. Vår uppväxt, med populism, terror och polarisering har skapat en ”inre och yttre osäkerhet” och vi längtar efter tydliga svar. Jag tänker inte säga emot.

Men det skifte som långsamt pågår i kyrkan, med tillhörande missförstånd och debatter, handlar inte bara om samhällstrender. Vi är alla barn av vår tid och påverkas av det samhälle vi lever i. Men vi är också barn av vår kyrka. Detta gäller kanske i synnerhet oss som utbildas och prästvigs som relativt unga, eftersom detta också i de flesta fall innebar att vi kom in i kyrkan som barn eller, ännu oftare, tonåringar. Det har påverkat hur vi reflekterar teologiskt.

På en samhällsnivå kan vi mycket väl ha formats av osäkerhet, klimatångest och terrorhot, men vi har också ett annat arv. Vi är generationen som döptes enligt 1986 års kyrkohandbok och inte kan minnas någon annan. I våra liv har det alltid varit självklart att kvinnor både är och kan bli präster, liksom att kyrkan kämpar för homosexuellas rättigheter.

Vi tillhör en generation som valde mellan skidresor och sommarläger när vi skulle konfirmeras – om vi ville konfirmeras, annars kunde vi låta bli. Nattvardsväckelsen har alltid varit ett normaltillstånd för oss. Vi föddes efter BEM-dokumentet, växte upp mitt i Borgåöverenskommelsen, åkte på internationella utbyten efter gymnasiet, lärde oss att kyrkan är stor och världen är ännu större. Vi kommer knappt ihåg statskyrkan och vi har aldrig saknat den.

Vi sägs längta efter äkthet och kontroll. Jag värjer mig mot att bli stämplad som en auktoritetssökande ordningsivrare, men jag förstår att min generation kan tolkas så, när vi egentligen bara är trötta på att förväntas ta strider som redan är vunna.

Vi har inget att motbevisa. I våra liv har kyrkan aldrig varit en maktfaktor, prästen aldrig en överhet, gudstjänsterna aldrig oändligt långa och obegripliga. Och när vi säger till våra okyrkliga jämnåriga att vi är kristna, att vi är präster, tittar de inte snett utan nyfiket på oss och frågar och frågar. Tidigare decenniers negativa fördomar är utbytta mot intresserad okunskap. Vi har en helt annan utgångspunkt.

Jag är tacksam för tidigare generationers strider. För att jag har fått växa upp i, utbildas i och bli präst i den här kyrkan. Det har gett mig en plattform att stå på. Men kyrkan är i rörelse och vi med den. Plattformar är bra och särskilt bra är de om de går att bygga vidare från.

Så det är klart att Generation Ordning inte bara är ordningsamma utan också vill stå på barrikaderna och vara rebelliska. Men vi står inte kvar på era barrikader.