68-kyrkan

"Vi väntar på att 68-eliten ska ompröva sin tidigare hållning"

REPLIK. De som utgjorde den så kallade 68-kyrkan stod i dialog med kommunismen. Vi inväntar ännu omprövningar från dess elit, skriver Gunnar Hyltén-Cavallius.

Jag har beretts utrymme här i KT:s webbupplaga att besvara ett par repliker till inlägget ”Dags att ta avstånd från 68-kyrkan” (8/6). Både Axel W. Karlsson och Vibeke Olsson Falk delar min uppfattning om vikten av ett förutsättningslöst samtal kring det som ryms inom begreppet 68-kyrkan. Deras texter bidrag till ett sådant tankeutbyte.

Axel W. Karlsson relativiserar marxismens inflytande under ”de röda åren” på 60- och 70-talet. ”Politisk vänsterideologi var utgångspunkten för en del, men långtifrån för alla”, skriver han. Om vi som Johan Sundeen gör i sin omfattande studie, 68-kyrkan, beskriver just den kraftfulla vågen – den röda strömningen inom kyrka och teologi - kan vi inte förneka att marxism i en eller annan form utgjorde en grund.

Nu var inte alla ”sextioåttor” lika radikala som de fyra medförfattarna till boken Kristen vänster (1969). Ingmar Näslund säger där: ”En kristen vänster har som uppgift att försöka hindra att kyrkan blir fascistisk.” Och teologen Per Frostin hävdar: ”Den kinesiska kulturrevolutionen är ett av de mest spännande experimenten i vårt århundrade.”

Axel W. Karlsson förefaller också han ha en förstående inställning till allt det som hände i Kina under och efter Mao: det ”kan inte reduceras till brott, orättfärdighet och förtryck”. Det förvånar att Karlsson talar om Guds hand i samband med de omfattande övergreppen mot den egna befolkningen i kommunismens namn och för den goda sakens skull.

Vibeke Olsson Falk fokuserar på aningslöshet. Visst fanns en sådan inom kristen vänster, men aningslöshet fanns också till höger, menar hon. Det är värdefullt med det påpekandet och de obehagliga exempel hon ger. Nu var i realiteten svärmandet för kommunismen långt mera utbrett under ”det galna kvartsseklet”, som Per Ahlmark kallar tidsepoken. Vibeke Olsson Falk har inte personligen stött på någon aningslöshet angående Östeuropa, skriver hon. I mina öron låter detta som just aningslöst. För det går inte att skilja på marxismen som teori och praktik. Vänsterns lidelse för rättvisa förverkligades som bekant inte i kommunistiska stater.

I sin klargörande uppsats ”’Ingenstans den minsta motvilja’? Den östtyska resekaderns besök i Sverige” i Vetenskapsrådets antologi Kommunismens ansikten. Repression, övervakning och svenska reaktioner (2005) skriver Astrid Hedin om två olika grundsyner på kommunistiska regimer. Det är dels den relativistiska, dels den särskiljande.

I vårt land har den relativistiska uppfattningen dominerat: skillnaden mellan DDR och Sverige var en gradskillnad. Internationellt däremot har inom forskningen synen på kommunistdiktaturen inneburit att man pekat på en väsensskillnad. Kommunismen är totalitär. Astrid Hedin fortsätter: ”Enligt den historiska särdragsmodellen var den kommunistiska expansionismen inte främst nyttoinriktad, utan strävade efter högre ideologiska mål – en ’idealism’ som inte ville lämna människors själar och privata sfär i fred, utan ville skapa ”nya människor”.

I min hylla av läst skönlitteratur finns Vibeke Olssons roman Vinden går över gräset. Hon behandlar med känsla personer i den romerska antiken. Regimen den gången – kejsarmakten – ville inte de kristna något illa, bara de uppfyllde några enkla handgrepp: att offra till kejsaren. Angiveri uppmuntrades; mönstret är välbekant. Makten visste att de troende kvinnorna och männen hade försvurit sig åt Kristus, att han var deras Herre. Därför kunde de kristna inte lägga rökelsekornen på det hedniska altaret, för då skulle de hylla en annan herre. Då skulle de bli nya människor.

De som utgjorde den så kallade 68-kyrkan stod i dialog med kommunismen. Detta innebar i många fall en frestelse att tappa bort grunden, evangeliet om frälsningen genom Jesus Kristus.

Den kyrkohistoriska utvecklingen sedan 1960-talet visar att kyrkan/kyrkorna i viss utsträckning har kommit in på nya och främmande spår (Vibeke Olsson Falk ger några exempel). Många av spåren leder tillbaka till 68-kyrkan.

Vi inväntar ännu – förhoppningsvis – omprövningar från dess elit.

Mer inom samma ämne
68-kyrkan
68-kyrkan
68-kyrkan