Vi var naiva och godtrogna

Jag håller med om att det behövs en djupare och bredare analys. Det handlar inte bara om Aleksander Radler, även om den historien sticker särskilt i ögonen genom medias stora intresse. Men hur ser det ut i Stasis arkiv, när det gäller de många andra relationer som fanns mellan kyrkorna och oss som var med?

Jag var i DDR varje år på 1970- och 80-talen, sista gången 1989, då jag fick leda en delegation från Göteborgs stift till vänstiftet i Berlin-Brandenburg, otroligt nog just när muren föll, då omedelbart nya perspektiv kom fram. Jag minns att jag mer eller mindre övernatt fick skriva om min predikan till söndagen i en av stiftskyrkorna! Första gången jag var i DDR var 1958, under mina studentår, då vi var några som reste till Rostock och Greifswald – med kaffe och andra förnödenheter.

Alltnog, det blev många besök i de nödvändiga kontakterna, med offentliga föredrag och privata pratstunder i prästgårdarna, det som nog var viktigast för båda parter. I mitt ekumeniska arbete kom jag också att vara med på stora möten också i Lutherska världsförbundet och Kyrkornas världsråd. Aldrig skall jag glömma de modiga lutherska biskopar (till exempel Werner Krusche), som så skickligt, med stor pregnans och elegans levererade sina svarstal på de storartade mottagningar som staten arrangerade för att inför kyrkorna betona DDR:s uppdrag att slå vakt om Östersjön som ”ett fredens hav”!

Det finns åtskilliga andra svenskar som haft liknande och oförglömliga upplevelser i det forna DDR. Ofta var vi nog naiva och godtrogna trots allt, kanske också utnyttjade på sätt som var svåra att genomskåda. Kanske finns det åtskilligt av intresse i de tusentals ännu oöppnade säckarna i Stasis arkiv. Borde man inte från vår kyrkas sida vara med och gräva djupare, medan, precis som Göran Lantz påpekar, det ännu finns folk som var med och kan vittna?

Kjell Ove Nilsson
domprost emeritus