Viktigt att svara ja vid konfirmationen

Församlingspedagogen Peter Svärdsmyr har skrivit i Kyrkans Tidning nummer 17/15 och argumenterat för att man inte ska låta konfirmanderna erbjudas att svara ja på: ”Detta är den tro som ni är döpta till. Vill ni med Guds hjälp leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor?”

Först vill jag säga att det inte är obligatoriskt enligt kyrkohandboken att ställa frågan. Det var inte heller obligatoriskt i 1942 års handbok.

Men konfirmandprästen kan välja att ställa frågan. Och jag tycker att man ska göra det. Själv har jag alltid gjort det.

Peter Svärdsmyrs resonemang uppfattar jag som att det är fel att ställa frågan eftersom konfirmanderna befinner sig i en process när det gäller livet och tron. Därför blir frågan (och svaret) ”punktuell” vilket varken tron eller livet är. Han tror också, enligt min mening helt felaktigt, att det skulle handla om någon sorts kontroll när vi vill ställa frågan. Själv ser jag det som ett erbjudande.

Vid barndopet ställs dopfrågan. ”Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap och kärlek?” föräldrarna ska svara ja på frågan- och det gör de alltid.

Varför är frågan och svaret viktiga? Jo det handlar dels om att tydliggöra att detta verkligen är föräldrarnas fria vilja, deras eget val. Och dels handlar det om att tydliggöra detta offentligt. Livsriterna är till sin natur offentliga.

Liknande frågor finns i vigselakten (bruden och brudgummen säger offentligt ja till att de vill ha varandra) och i prästvigningen och diakonvigningen. I 1942 års ordning fanns också motsvarande fråga i ritualet för kyrkoherdeinstallation.
Varken dopet eller konfirmationen är enbart en punktuell händelse, men också det förstås.

Orsaken till frågan i konfirmandritualet är förstås att barnet vid barndopet inte självt kan svara på dopfrågan, det gör föräldrarna. Eller historiskt gudmor. Gudmor är en kvinna som går i god för modern och i hennes ställe svarar ja på dopfrågan. Ordet gudmor har alltså inget med Gud att göra.

Efter konfirmationsundervisningen, med både undervisning i vanlig kunskapsförmedlande mening och upplevelsen av att ha fått leva i en kristen gemenskap, får konfirmanderna säga sitt eget ja till sitt dop. Det är rimligt och hederligt att de ges den möjligheten. Det handlar om att vi myndigförklarar konfirmanden religiöst.

Vid dop av unga och vuxna har dopfrågan, liksom ja-svaret, varit en obligatorisk del av ritualet i såväl den nuvarande som den föregående kyrkohandboken. Frågan till konfirmanderna är en logisk följd också av detta.

Svik inte konfirmanderna. Erbjud dem att svara ja vid konfirmationen.

Johan Blix
Täby

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.