Den principiella diskussionen om Svenska kyrkans vilja att identifiera sig med den medeltida kyrkan i Sverige är inte ny. Redan under den tidiga reformationen i Sverige anklagades de evangeliska reformatorerna för att genom sin kätterska lära ha vänt sig från den kristna tro som Ansgar och Sigfrid en gång predikat i landet. De lutherska reformatorerna själva menade emellertid att det förhöll sig på motsatt sätt.
Enligt Olaus Petri hade svenskarna genom att bejaka evangelisk predikan tvärtom återgått till förfädernas ursprungliga tro. Han menade sig följaktligen tillhöra samma kyrka som införts i det svenska riket genom Ansgar och Sigfrid vilka förkunnat evangeliet för det svenska folket och lärt det att hålla sig till Guds ord, förlita sig på Kristi försoning och hysa broderlig kärlek till varandra. Det var genom denna tro som de samtida svenskarnas förfäder hade kunnat bli saliga och det var vid denna tro som svenskarna skulle förbli. Denna tro hade också genom den svenska medeltiden funnits hos rättsinniga biskopar och präster, även om missbruk hade förekommit och föranlett den kyrkoreform som var för handen.
Det är utifrån ett sådant synsätt vi kan förstå Svenska kyrkans nutida identitet som just ”evangelisk-luthersk”, där ”luthersk” utgör en positionsbestämning till ”evangelisk”. Att vara ”luthersk” handlar enligt detta perspektiv inte om att stå i ett beroendeförhållande till en specifik 1500-talsteolog utan snarare om att bejaka det evangeliska i Luthers kristendomstolkning. I förlängningen innebär ett sådant synsätt att det fanns ”lutheraner” före Luther. Kyrkan var för Luther inte något som föddes på nytt i hans tid.
Diskussionen om kyrklig identitet och historia är större än frågan om Svenska kyrkans äganderätt till medeltida kyrkotradition. Frågan handlar om vilken rätt dagens kyrkosamfund har att överhuvudtaget identifiera sig med äldre tiders kyrkotraditioner och varför man inte skulle kunna dela på ett gemensamt arv?
I stort sett alla kyrkosamfund tolkar och brukar historiska traditioner som i praktiken överlappar varandra. Ur ett konstruktivt ekumeniskt perspektiv blir den viktiga frågan snarast var tonvikten i dessa bruk och tolkningar läggs och i förlängningen vilka delar av historien vi kan dela med varandra och i vilka avseenden våra tolkningar slår över i en hegemoni som exkluderar andras identitetsskapande.
Om frågor av den typen läggs till grund för meningsutbytet, kan vi förhoppningsvis komma längre än ett stampande på samma kontroversteologiska fläck som under 1500-talet.
Martin Berntson
Docent i religionsvetenskap med inriktning mot kristendomens historia,
Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR