Vad händer om prästen i fortsättningen använder tidigare och goda formuleringar som inte finns i den nya handboken? frågar prästen Tomas Söderhjelm.
Den nya kyrkohandboken rymmer en hel del gott, men orsakar några höjda ögonbryn ibland. Så här inledningsvis i vår vandring har jag förundrats över just Inledningsord 1 i mässa och gudstjänst.
Tidigare fanns det som inledningsord för Söndagsgudstjänst och följde då den bibliska förlagans formulering från Paulus tal inför Aeropagen ”Den Gud, som har skapat världen och allt den rymmer, han som är Herre och himmel och jord…” etc. Tilltalet till församlingen var positivt, uppmuntrande: ”…här är han – inte långt borta från någon enda av oss.” Det kändes gott att ge en sådan hälsning i början av gudstjänsten.
I den nya kyrkohandboken finns samma text med, men nu har man vänt hela hälsningen och gjort om den så att Gud blir den tilltalade och inte församlingen: ”Du som har skapat världen och allt den rymmer…” etc. Bort flyger den positiva, församlingsinriktade, uppbyggande hälsningen.
Kvar står en präst med ryggen mot de troende och hoppas att både Gud och församlingen lyssnar.
Frågan jag ställer mig är vad som händer om jag också fortsättningsvis använder den tidigare, goda, formuleringen? Den är i mina ögon så mycket bättre och framför allt inkluderande i sitt tilltal i början av gudstjänsten. Får jag göra så – ”utifrån pastorala behov” kanske?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR