Partipolitik i kyrkan

Vilken kyrka ska ersätta folkkyrkan?

Det sentida skallet mot ”politiseringen” och att partier ställer upp i kyrkovalen är märkligt mot bakgrund av att de politiska partierna under många decennier funnits där, anser debattör Bengt Olof Dike.

Denna tidnings läsare bör inför kyrkovalet i september i år särskilt uppmärksamma vad som är gemensamt för de medialt frekventa kritiker, som särskilt under det senaste halvåret vänt sig emot Svenska kyrkan, dess demokratiska system och påstådda politisering.

Här några uppmärksammade exempel på underbetyget – enligt den gamla betygsskalan stora C:

-Dödsdansens lov sjöng prästen Kent Wisti i en stort uppslagen artikel i DN (9/5). Han tycker att det ”är bra” att kyrkan, som han hävdar är politiskt styrd, kommer att dö och att dödskampen kommer att vara slut om högst hundra år.

Sofia Lilly Jönsson, känd kyrkokritiker med återkommande stort utrymme i Svenska Dagbladet, hävdade några dagar tidigare, att kyrkan är en toppstyrd aktör i lobbybranschen. I en ännu tidigare Sv D-artikel (4/2 i år) drog hon slutsatsen, att fjolårets höga utträdessiffra var ”tecken på engagemang”.

En orsak till siffran är också, skriver hon, politiseringen av kyrkan.

En företrädare för nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, Ann Långström, delar i en artikel i Sydsvenskan (11/2 i år) upp de kyrkotillhöriga i två grupper – de troende och icke troende.

”Det är de aktiva troende i kyrkan som tillsammans ska leva och verka där”, tycker hon och stänger därmed ute alla de andra, vilka också är medlemmar i Svenska kyrkan. Naturligtvis skall kyrkan enligt henne ”befrias från partipolitiken”.

Den ”befrielsekampen” väntar nu hennes nyvordne FK-frände, TV-kändisen Göran Skytte, som överraskande har städslats av nomineringsgruppen och där kandiderar till kyrkomötet. Han ger sig därmed aktivt in i en kyrka, som han har beskyllt för att vara i ”liturgisk förflackning, idog politisering på alla plan” och ”banalisering av lära och budskap” (krönika i tidningen Dagen i november 2016).

Vi får se vad han kan åstadkomma för FK och för att lyfta kyrkan ur det påstådda förfallet!

Vad är då gemensamt för dessa och även andra kritiker utöver kanonaden mot folkkyrkan?

Jo, det är den totala avsaknaden av alternativ till dess demokratiska styrning och tillförsäkrandet av alla kyrkomedlemmars rätt till inflytande. Dessvärre har Lilly Sofia Jönsson, i sin artikel den 4/2 meddelat att hon lämnat Svenska kyrkan och därmed inte får rösta i kyrkovalet. Men hon har ett uttalat anspråk, tillade hon, på att ”undervisa och utkräva ansvar”.

Men utkräva ansvar kan bara medlemmar göra.

Ingen av kritikerna tänker uppenbarligen på, eller bryr sig om, att det inte är kyrkogången och styrkan i den enskildes tro som står i proportion till inflytandet i Svenska kyrkan.

Uppdelningen av (kyrk)folket i troende och icke troende, som Ann Långström gör, är därför irrelevant – förutom att den är olämplig: vem har rätt att sätta sig till doms över andras tro och övertygelse? Det är medlemskapet i sig, och inget annat, som konstituerar möjligheten att påverka och styra Svenska kyrkan.

Det sentida skallet mot ”politiseringen” och att (nu bara tre) partier ställer upp i kyrkovalen är också märkligt mot bakgrund av att de politiska partierna under många decennier funnits där utan rabalder och reaktioner. Skall de, och ”politiskt belastade” kandidater förbjudas ställa upp i demokratiska val? Den frågan måste kritikerna av dagens allmänna kyrkoval svara på, liksom de har att presentera ett alternativ, som tillförsäkrar drygt sex miljoner medlemmar sin odiskutabla rätt att utan inbördes gradering påverka Svenska kyrkan.

 

Bengt Olof Dike  

Tidigare kyrkomötesledamot 1989-2005

församlingsengagerad i Lunds stift

  • 3 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Nils Ronquist

    Det var en gedigen uppräkning av Bengt Olof Dike. När man gör en sådan uppräkning skall man vara försiktig som läsare. Vad vill författaren åstadkomma?
    Kyrkans liv är uppdelad i två linjer en demokratisk och en diktatorisk del. Förvaltningen av de jordiska delarna är eller bör vara den demokratiska delen som sköts av vårta förtroendevalda och den diktatoriska delen sköts av prästerna som språkrör för GUD. De här två delarna gnider mot varandra och skapar mindre konflikter och debattartiklar.

  • Anders Kristoffersson

    Bengt Olof Dike har kyrkohistorien i ryggen när han argumenterar för kejserlig-kunglig-statlig-offentlig-sekulär styrning. Ända sedan kejsar Konstantin har makten sökt kontrollera kyrkan. För Gustaf Vasa var det inte teologin som fick honom att bejaka de reformatoriska tankarna utan önskemål att kontrollera kyrkan vilket bl.a. skedde genom att utnämna lojala superintendenter för att balansera biskoparnas makt. Och vid demokratins genombrott i Sverige permanentades -- genom SAP:s omsvängning från ett skiljande av kyrka och stat till ett bibehållet samband -- samhälleliga organs kontroll av kyrkan, nu genom en demokratiserad stat. Vid skiljandet 2000 behölls, i försvagad form, denna kontroll så att vi nu befinner oss i det den amerikanske teologen John Howard Yoder kallat neo-neo-konstantinianism. För Dike är detta okomplicerat. Men varför ska kyrkan styras av partier med möjliga konflikter där partilinje kan ställas mot kyrkans tro, liv och profetiska uppgift? Varför får inte makten över kyrkan utgå från församlingarna och de tolkningar av tro och bekännelse dessas medlemmar gör? Varför är det riskfyllt att släppa taget om kyrkan? Kräver troheten mot kyrkans Herre extern kontroll?

  • Kjell Petersson

    Det är naturligtvis inget fel att politiskt engagerade personer ställer upp i kyrkovalet. Men det som är egendomligt i Svenska kyrkan är att politiska partier ställer upp i valet: Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna. Man kan möjligen förstå att det var så före år 2000, då Svenska kyrkan var en del av den offentliga sfären. Inget av de partier som ställer upp i kyrkovalet bejakar det som är Svenska kyrkans grundval, nämligen den trosbekännelse som söndag efter söndag läses i kyrkorna. De är tvärtom sekulära i den meningen att de inte vill att kristen - eller annan - tro ska påverka det offentliga livet. Min fråga är: hur kan sekulära partier ställa upp i sammanhang, där den tysta förutsättningen är att alla som ställer upp ska bejaka det som är kyrkans värdegrund, nämligen trosbekännelsen? Om partierna är kristna partier bör de säga detta klart och tydligt också i riksdagen, om inte borde de vara så konsekventa att de avstår från att ställa upp i kyrkovalet. Som det är nu ställer partiernas agerande frågor om vad som egentligen är deras avsikt med att ställa upp i kyrkovalet.

Mer inom samma ämne
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan
Partipolitik i kyrkan