Vill Svenska kyrkan verklig ekumenik?

Det finns en möjlighet till större enhet. Men bara om Svenska kyrkan verkligen vill, skriver Gustav Natt och Dag.

För några veckor sedan genomfördes det historiska ekumeniska mötet mellan Lutherska världsförbundet och den romersk-katolska kyrkan. Fem imperativ har tagits fram för vandringen mot enhet. Bakom dem anar man Jesu översteprästerliga förbön om allas enhet i Honom. Med Kristus som samlande gestalt är ingenting omöjligt. 

Ärkebiskopen med flera, bland andra kyrkostyrelsens förste vice ordförare Wanja Lundby-Wedin valde att lyfta fram enhet kring nattvardsbordet som en längtan. Lite tillspetsat kunde man ana budskapet: ”Det är ok för oss men katolikerna vägrar.”

Som icke-katolik är det inte möjligt att ta emot sakramentet i Katolska kyrkan. Var och en kan dock närsomhelst delta i eukaristisk tillbedjan.

Känslan av att tillsammans dela bröd och vin är inte grejen. Vore det så enkelt kunde man haft ekumeniska kyrkkaffen. Nej, det handlar om enhet inför det som är sakramentets verklighet.

Experiment med saft blir då helt uteslutet. Släpp fokus på nattvardsbordets upplevda enhet och fokusera istället på sakramentets faktiska innebörd och Kristi närvaro. Då blir det möjligt att ta ekumeniska steg. Wanja Lundby-Wedin kan sitta sida vid sida med katolikerna i vördnad inför Hostian (den konsekrerade oblaten). Börja där.

Den Lutherska kyrkan i Lettland är i detta hänseende ett föredöme att studera närmare. Genom nära samarbete med Ortodoxa respektive Katolska kyrkan har man inrättat ekumeniska bönekapell runt om i landet som är bemannade dygnet runt. Dit kommer katoliker, ortodoxa och lutheraner för att be tillsammans.

Om Kristi närvaro vittnar Hostian. I Lettiska kyrkan finns också den svenske biskopen Hans Jönsson som hindrats tjänst i Svenska kyrkan men anförtrotts desto större uppgifter på andra sidan Östersjön. Här finns en konflikt som kunde vändas till gemenskap, men finns viljan?

Det verkar vara lite av ett grunddrag i Guds natur att förvandla det misslyckade till någonting gott. Men han brukar fråga de sjuka om de vill bli friska innan han botar. Ekumenisk enhet förutsätter mänsklig ödmjukhet.

När ljuset slocknat på arenorna och påven rest hem är frågan om Svenska kyrkan vill att hennes sår skall läkas. Konflikter finns det gott om både inom kyrkan och i relation till andra samfund. De kan vändas till gemenskap om Kristus får verka. Vill Svenska kyrkan detta? Vill Wanja Lundby-Wedin?

Gustav Natt och Dag

 

  • 6 Kommentarer

    Logga in för att kommentera

  • Rebellas andra

    Jag kan inte yttra mig om Wanja Lundby-Wedin, men jag vill sannerligen inte delta i eukaristisk tillbedjan. Väldigt få icke-katoliker tror på Kristi närvaro i invigt bröd efter avslutad mässa. Luther gjorde det inte heller.

    Sann ekumenik uppnås alltså, enligt Gustav Natt och Dag, genom att Svenska kyrkan blir superhögkyrklig med skruv. Resonemanget är svårt att ta på allvar.

    Den som efterfrågar mänsklig ödmjukhet hos andra, bör i allmänhet börja med sig själv.

  • Mårten Lundgren

    Intressant med bönekapellen i Lettland. Är det verkligen så att alla tre kyrkorna godtar oblaterna oavsett vilken präst som konsekrerat brödet? Jag trodde att romerskt-katolska kyrkan ansåg att det måste göras av en katolsk präst.

  • Rebellas andra

    I de kapellen bes det bara, om jag förstår rätt, och nattvardsgudstjänstas inte.

  • Erik Eckerdal

    Kommentar till "Rebellas Andra" angående Krsti närvaro i Sakramentet:
    Svenska kyrkans tro och bekännelse är att brödet och vinet i mässan är Kristi kropp och blod och att det överblivna därför skall reserveras till dess att det konsumeras (så står både i KO1571 och Kyrkolagen 1686 (giltig till 1992), medan KO2000 av ngn anledning inte säger något). Detta var även Luthers syn. För att det invigda sakramentet, alltså Kristi kropp och blod, inte skulle missbrukas utanför mässans ram, förespråkade han att det överblivna snarare skulle konsumeras än reserveras. 1545 avsatte t.ex. Luther prästen Adam Besserer för att han efter mässan blandat en konsekrerad hostia med oblater och därigenom förnekat Kristi närvaro. Lima-dokumentet, BEM, rekommenderar att det överblivna skall konsumeras eller reserveras. I den moderna Luthersk-Romersk katolska dialogen är man helt överens om Kristi närvaro i sakramentet och den filosofiska diskussionen om hur Kristus kan vara närvarande - konsubstantiation eller transubstantiation - betecknas som icke-kyrkoskiljande.
    Bönekapellen i Lettland var en nyhet för mig, men det verkar ju som en positiv ekumenisk praxis.

  • Rebellas andra

    Erik Eckerdal: du har rätt om Luther, det är jag som är okunnig, men Svenska kyrkan är nu inte ett resutat av Luther allena. Om det där är vad som står i resultatet av den dialogen, well. Det är isåf extremt långt ifrån hur invigt bröd och vin hanteras i Svenska kyrkan. Det förekommer att vin hälls ut i slasken, eller lite snyggare - själva vinet direkt i piscinan eller på marken. Vad som är vanligast yttrar jag mig inte om, men jag tror bestämt att praktiken talar om vilken teologi som faktiskt tillämpas.

    Att delar av Svenska kyrkan har en i praktiken katolsk syn på sakramenten och invigda oblaters hantering förnekar jag inte alls. Men om det där dokumentet lurar högkyrkliga och katoliker till att tro, att enigheten faktiskt är stor på den punkten - vojne. Jag har sett en del sådan kritik mot det dokumentet, att det får enigheten att se större ut än den är. Att katoliker och lutheraner ofta kommer att tolka meningarna olika. Av den här diskussionen att döma är det förmodligen sant.

    Den enda nattvardssyn som kan gå att enas kring, torde vara ortodoxernas. De har undvikit att i onödan definiera exakt hur Kristus är närvarande i nattvarden, och det låter mycket klokt.

  • Erik Eckerdal

    Svar till Rebellas andra: Jag skriver inte om huruvida vissa grupper - hög eller låg - i Svenska kyrkan tycker si eller så, vad jag kommenterade var vad Svenska kyrkans tro och lära säger, vilket lyfts fram i ett antal ekumeniska dokument. Att det finns avsteg från detta i praxis på sina håll är jag väl medveten om och detta är givetvis ett problem både internt i kyrkan och i relation till andra kyrkor. Vad dessa dokument säger är också att även om de lutherska kyrkorna är överens med RKK och de Ortodoxa kyrkorna om sakramentens innebörd, så finns det problem med hur det överblivna hanteras på många håll (så som du skriver), men det hanteras också bra på många håll. Det finns m.a.o. en förbättringspotential.