Webbdebatt: En lösning där ondskan får storstryk

Men synd, skuld och försoning är okända begrepp idag. Där håller jag helt med Ulla Karlsson om en sak: vi pratar för lite om tro i kyrkan. Vi går alltför sällan in på vad de här svårsmälta begreppen innebär, och på vilket sätt talet om synden och skulden har med förlåtelsen och kärleken att göra. Därför är det inte underligt om det till slut blir en upplevd motsättning mellan dem. Jag tror att många i Sverige tänker som Ulla Karlsson skriver: "Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor! Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!"

Läs fler artiklar

Ulla Karlsson: ”Nu vet jag vad som är tabu i kyrkan”

Ulla Karlsson anmäls till domkapitlet

Korset som protest mot lidandet - Teologen Sofia Camnerin granskar försoningslärornas konsekvenser

Kanske är jag en naiv, ung, Lina Sandell-kristen norrbottning, men jag tror att vi i kyrkan behöver tala om alla de här sakerna tillsammans för att budskapet - kärleksbudskapet - ska bli helt och begripligt.

I filmen "Så som i himmelen" skriker prästfrun: "Det finns ingen synd! Gud kan inte förlåta, för han har aldrig fördömt!" Deras misshandlade grannfru säger till mannen som slagit henne: "Jag vet att du gör så gott du kan. Det är väl det vi gör, allihop." Jag tror att filmen vill säga att det inte finns någon synd, att vi gör så gott vi kan och att det räcker.
"Vi gör så gott vi kan" betyder också "Vi kan inte bättre än så här". Nej, vi kan inte bättre än att Auschwitz skapades av människor. Vi kan inte bättre än att Hiroshima utplånades av människor. Vi kan inte bättre än 11 september, vi kan inte bättre än Libyen. Vi ljuger, stjäl och mördar, vi är otrogna, vi misshandlar. Om det inte finns någon synd - vad är det grannen i filmen håller på med när han slår sin fru? Ska Gud bara rycka på axlarna åt det och säga "Han gör ju så gott han kan"? Det tror jag inte någon av oss tycker.

En man vars släktingar suttit i nazisternas koncentrationsläger sa ungefär: "Jag skulle gärna vara troende. Men det är jag inte, för ingen religiös person har någonsin kunnat förklara för mig vad hans eller hennes Gud gjorde i Auschwitz." Den uppfattningen, och filmen "Så som i himmelen", illustrerar två vanliga sätt att se på synd, ondska och Guds reaktion på det. I den stora, uppenbara ondskan, som Auschwitz, frågar man: Var fanns Gud? Hur kan sådan här ondska få pågå ostraffat? En god Gud kan inte se mellan fingrarna på detta fruktansvärda, han måste göra något, döma ondskan. När det däremot är jag själv och min egen otillräcklighet, snikenhet och elakhet som ställs inför talet om Guds dom är det plötsligt väldigt lätt att snabbt avskaffa synden och behovet av förlåtelse. Då säger vi plötsligt "jag gör så gott jag kan, det finns inget att döma, och Gud kan inte straffa för han är kärleksfull!". Men de här två synsätten går inte ihop. Man kan inte avskaffa synden och samtidigt efterlysa Guds åtgärd mot ondskan.

Jag tror att det finns synd. Jag tror att synd är det kollektiva systemfel i mänskligheten som gör att vi gör så gott vi kan - och ändå går det åt helvete. Domen framstår såklart som något grymt och fruktansvärt om jag personligen ska bestraffas för allt jag gjort fel. För även om jag inte ens var född under andra världskriget, även om jag inte personligen kan beskyllas för Auschwitz, så lider jag och vi alla av samma systemfel som fick nazisterna att göra som de gjorde. Vi gör mycket gott, vi människor, men vi gör också mycket ont.
Jag tror inte att ondskan härjar ostraffat. Den Gud jag tror på ser inte mellan fingrarna på den fruktansvärda ondska vi är kapabla till. Han rycker inte på axlarna, tittar ner på Auschwitz och säger "det är okej, ni gör ju så gott ni kan". Gud är god, och just därför tolererar han inte det onda.

Om synden finns, och det inte hjälper att vi gör så gott vi kan, och Gud vill göra något åt ondskan - vad sägs då om en lösning där ondskan får storstryk samtidigt som vi alla människor kan frikännas? Det är vad jag tror på. Gud klarar nämligen av det vi människor ofta inte kan - att skilja på sak och person! Jag tror att det är därför vi har så svårt att ta till oss nåden och förlåtelsen, försoningen, för att skilja på sak och person är ganska obegripligt för oss. Gud tar själv alla våra synder, all ondska, allt ont vi gör mot andra och allt ont som andra gör mot oss, och så blir han människa och dör med allt elände. För att ondskan ska straffas, inte vi. Sådan är den Gud jag tror på.

Den Gud jag tror på har inte bara räddat oss alla undan en fällande dom, han har dessutom gått med oss i alla de helveten, olyckor och sorger vi råkar ut för under ett människoliv. Min Gud föddes som en fattig judisk snickare på ett jordgolv i ett stall. Han levde som flykting under sina första levnadsår. Min Gud slutade sitt människoliv avrättad på det brutalaste, mest förnedrande sättet som fanns på den tiden. Jag vet precis vad min Gud gjorde i Auschwitz.
Ingen smärta eller sorg är främmande för honom, för på det där korset hade han inte bara med sig den skit som jag ställer till med själv, utan också den skit som jag drabbas av. Försoningen innebär upprättelse och rättvisa, det onda förlorar, det goda vinner och vi får alla vara med. Det är kärlek. Det är en nådig Gud.

Linnéa Vikström
Präst i Hortlax församling