Webbdebatt: Låt dig inte offras på teologins altare

Vi är sannerligen inte de första i historien att lyfta dessa tankar. Men förmodligen blir det extra laddat eftersom du dessutom är ung prästvigd kvinna och vågar sticka ut hakan.

Det är intressant hur vi försvarar vår teologi. Stora känslor sätts i rörelse. Vi glömmer att all teologi är formad av människohänder och därmed förgänglig. Börjar vi tro på och sätta vårt hopp till våra teorier om Gud har vi gjort oss ett beläte. Det är ju Gud bortom alla mänskliga föreställningar vi ska tro på och vara öppna inför.
Jag tycker som du att vi behöver lyfta, vända och vrida på den teologiska plattläggningen. Våga möta verkligheten som finns där inunder. Även om den är motsägelsefull och kanske skrämmande. Verkligheten är levande och rör sig ständigt.

I Jesu namn utförs mycken behjärtansvärd verksamhet. Men alldeles för lite öppen teologisk reflexion, tycker också jag. Kanske ids man inte. Hinner inte. Har fullt upp med att oroa sig över ekonomin. Kanske vågar man inte därför att man är rädd att allt skulle falla samman och det väcker naturligtvis ångest. Kanske är man rädd om sin anställningstrygghet, vilket är fullt begripligt.

Ändå vet jag att många av våra kollegor tar sig igenom gudstjänstritualen som jumpade de på isflak. Ersätter ett ord här och utesluter något annat där. Formar nytt och försöker förhålla sig. För att få det att gå ihop med den tro de möter hos människor och den tro de själva är burna av.
Man mildrar och överbryggar avgrunder med sina egna kroppar. Alternativt stänger man av sig inför sitt eget inre och rättar in sig i ledet och gör det man måste. För de rättrogna är det kanske enklare.

Men hur vi än vänder och vrider oss sitter vi på gott och på ont ohjälpligt ihop med vår historia och med andra kyrkor och traditioner runt om i världen. Där tiden rört sig åt ett annat håll. Eller i viss mån stått stilla. Därför att man vill ha det så. Kanske därför att man tror på en Gud som inte förändras. Men människor förändras väl i alla fall ändå?

Jag tycker som du att vi borde släppa vårt krampgrepp omkring teologin och se vad som lever och vad som sedan länge är dött. Låta det som är dött få falla till marken och ner i jorden. En kyrka som inte vågar göra det tror förmodligen inte på uppståndelsen.
Men var rädd om dig. Var rädd om ditt liv och din hälsa. Låt dig inte offras på detta teologiska altare. Gud behöver nog som sagt inga offer.

Mina varmaste hälsningar,
Inga-Lill Örnerfors Modin,
prästvigd och tidigare församlingsanställd