Bistånd ­– en pratbluff?

Långa stunder i Ekots lördagsintervju med den alltid lika knivskarpe Tomas Rambergs fick man intryck av att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) snarast beskrev biståndet i opposition och inte som ansvarigt statsråd.
Biståndet, som kostar skattebetalarna 100 miljoner kronor om dagen, det är konferenser och kurser och planering och seminarier – ja, faktiskt enligt statsrådet en ”pratbluff som behöver avslöjas”.

Gunilla Carlsson vill kunna rapportera klara och tydliga resultat av biståndet. Men det kan hon inte, trots ett styrsystem som bygger på att resultat faktiskt ska återrapporteras – men som samtidigt kritiserats för att ytterligare öka administrativa mödor på den faktiska verksamhetens bekostnad.
”Jag tror mindre och mindre på biståndet som en påtryckningsmöjlighet”, konstaterade hon också med ett anslag som, svårtytt, antingen grundades i kamplystnad eller uppgivenhet.

Resultaten av  det bistånd,  som går rätt in i statsbudgeten i Tanzania, Burkina-Faso, Moçambique och Mali är osäkra. Nu vill ministern finna nya vägar så att biståndspengarna direkt kommer människor till del,  med tydliga resultatmål, som att 150 byar ett år har fått rent vatten. Oaktat att kollektivet med biståndsarbetare knappast jublar över att få sina ansträngningar beskrivna som ”pratbubbla” slås jag av hur det mätbara och evidensbaserade ibland blir en  lockelse för politiken. All verksamhet har inte resultat mätbara på samma sätt som enkelt köp & sälj.  När krav om evidens och mätbara resultat dyker upp gäller det att dra öronen åt sig och fundera över om sammanhanget är rätt. Så här: tio djupt alkoholiserade hemlösa får medicinsk och psykosocial hjälp inom ramen för ett projekt under ett år. Efter projektet är de fortfarande alkoholiserade, bostadslösa och sjuka. Då kan man antingen mäta resultat och deppa ihop och konstatera att skattemedel har kastats i sjön. Eller så kan man tala om ökad livskvalitet. Men mät det, den som kan.