Ett gotländskt drev

Rapporteringen kring den anglikanske biskopen Lindsay Urwins besök på ön erbjuder en tämligen komplett provkarta över de mallar som sedan decennier plockas fram ur den journalistiska verktygslådan när det vankas kyrkbråk.

Kort resumé av lokala mediers rapportering så här långt: En ökänd kvinnoprästmotståndare, homofob och celibatförespråkare är inbjuden till Visby stift. Biskopen gör inget för att stoppa tilltaget. Det gör inte heller Svenska kyrkan centralt, ej heller facket.
Vidare: flera församlingar i stiftet har rest med ungdomar till det pilgrimscenter som förestås av den ökände kvinnoprästmotståndaren, homofoben och celibatförespråkaren. Liknande resor har stiftet tidigare ordnat till det franska klostret Taizé. ”Klostret drivs av munkar och accepterar inte kvinnliga präster”, meddelar lokaltidningen. Ledarskribenter vädrar tankar på att lämna Svenska kyrkan och en nyhetschef
associerar i en krönika till medeltiden.  

På några dagar har alltså snöbollen rullat så att snart sagt alla stiftets utländska kontakter blir möjliga att misstänkliggöra som oförenliga med de värderingar som Svenska kyrkan förutsätts stå för. Drevets logik: allt som kan förstärka ”affären” sugs med i vinddraget. Nyanser och proportioner får ge vika.
Det går att ha synpunkter på hur stiftet hanterat situationen. När det blåste som värst förra veckan toppade man sin hemsida med en notis om Gotlands kyrkvecka i maj. Samtidigt bör frågan ställas hur en organisation (Svenska kyrkan), som på senare år spenderat miljoner på att kommunicera en positiv bild av sig själv, kan låta ett enskilt stift hamna i det läge Visby gjort.
Förslag: på nationell nivå borde finnas resurser och verktyg, ett ”första hjälpen”-paket för stift och församlingar att ta användning av när det blåser upp till medial storm.