Konspiratoriska fantasier

Det visar sig nu att historien inte är sann, press, radio och tv återgav ett skeende som inte hade ägnats minsta källkontroll. Trots detta har dementierna varit få, den medieetiska diskussionen blygsam.
Däremot har journalistiken som bekant ifrågasatts i ett annat aktuellt händelseförlopp, bevakningen av Håkan Juholt.  

Både före och efter hans avgång finns det många som är övertygade om att bevakningen av Juholt skulle vara ideologisk, anti-socialdemokratisk. Att också nyhetsjournalister skulle ha agerat i förbund med alliansvänliga ledarsidor. Och så har, enligt exempelvis debattören Göran Greider, huvudstadsjournalisterna varit stygga på grund av att Juholt ”kommer utifrån”, att han är lantisen som mobbas av en stockholmsk ”innerstadselit”.
Men då glömmer man att Juholt har varit verksam i riksdagen och därmed i Stockholm sedan 1994. Han är dessutom, precis som Mona Sahlin, född in i den privilegierade socialdemokrati där föräldrars partiförankring garanterat både nätverk och försörjning.

Och när det gäller journalisters ideologiska drivkrafter kan ju knappast den enorma uppmärksamheten kring Carema-skandalen och vanvård relaterad till privatisering, kallas alliansvänlig journalistik. Att sedan Juholt och andra socialdemokrater inte lyckades ta vara på detta öppna mål och åstadkomma skarp oppositionspolitik är knappast journalisternas fel.
Det är självfallet väsentligt att granska och ifrågasätta journalistisk verksamhet, men bilden av att samtliga stockholmsboende journalister skulle ha bestämt sig för att plåga Juholt och stötta Reinfeldt är lika mycket av konspiratorisk fantasi som historien om innebandypojken och hans elaka pappa.