Kristen identitet förutsätter en judisk

Sand är däremot övertygad om att araberna i Palestina uppvisar tydliga karaktäristiska drag – språk, kultur, traditioner, religion – som särskiljer det palestinska folket från de andra arabiska nationerna i regionen.

Det finns en politisk konsekvens av Sands slutsatser: finns det inget judiskt folk, då finns inte heller några skäl för en judisk stat. Bara ett folk kan göra anspråk på nationellt självbestämmande. Det kan palestin-ierna, men inte judarna, göra. Inte undra på att antisionister på både höger- och vänsterkanten har jublat åt Sands tegelsten med dess två glada budskap: (1) Det finns inga judar. (2) De som inbillar sig att de är judar har i vilket fall ingen rätt till en egen stat.
Man kan antingen uppröras av eller ironisera över Shlomo Sands försök att konstruera en historiesyn där hans egen judiska tillhörighet försvinner i dimman av ogenomträngliga resonemang om judarnas ursprung hos khazarer, berber och Himyar-folket i södra Arabien på femhundratalet.

Men samtidigt väcker hans bok, liksom det stora intresset för hans historierevisionism, några allvarliga frågor:
Varför ställs judarna, men knappast några andra folk (utom kurderna i Turkiet), inför kravet att ständigt behöva argumentera för rätten till sin identitet, sin historia, sitt kulturarv och sin känsla av samhörighet? Vilken stat i världen, utom Israel, behöver– 64 år efter sitt grundande – ange skäl för sin rätt att finnas till? Varför är den judiska nationen den enda i världen som ständigt konfronteras med kravet på att bevisa sin legitimitet?

Sand och andra historierevisionister förnekar det judiska folkets band med sitt historiska hemland. Men det är i själva verket samtidigt ett ifrågasättande av hela den kristna teologin och traditionen. Ty vad finns det kvar av kristendomen om judarna inte levde i Jerusalem under biblisk tid, om det judiska Templet aldrig stått på Sionberget och om varken Jesus från staden Nasaret och alla hans apostlar var judar?