Play – en film om inre förlamning

Jag tycker inte att filmen är rasistisk och inte heller att den är en förenklad skildring av vare sig ungdom, kön eller klass. Den är mer än så och den kräver mer än så.  Den är ett konstnärligt verk med många bottnar och den måste tolkas; kanske som en kuslig och drabbande kritik av medelklassens konsumism.
De tre pojkarna i ljusa jackor och de fem pojkarna i mörka jackor skildras alla på håll, de är lika avlägsna och namnlösa för den vuxne betraktaren, deras mötesplats är köpcent-rat. Tvärs genom berättelsen går ett tåg där en otymplig och gammaldags trävagga har placerats mellan tågets vagnar så att utgången blockeras. Den kan inte bara stå här? Vem vill kännas vid den, någon som talar ett helt annat språk? Vaggan blir en bild för den förlorade barndomen eller kanske för barnens övergivenhet. För mig blir den tomma vaggan också en krubba, den saknade Kristus eller en plats där han skulle kunna födas.

Barnen, som brukar vara bärare av hopp, blir i filmen djupt inträngda i olika positioner. De rör sig från köpcentrets värme och ut i naturen där de blir mer och mer utelämnade åt sina roller, eller åt sin kapacitet till konsumtion. ”Om ni blir av med era mobiltelefoner så köper ju bara era pappor nya…”, klingar från  en av de mörkt klädda pojkarna  –  som ett profetisk rop.

Det finns inget våld, men ett kusligt hot, en gängstruktur vi känner igen; den finns på arbetsplatser, i flickgäng som i pojkgäng, bland vuxna som bland barn; en struktur av övergrepp och hån, av allianser uppåt och tystnad nedåt, mönster som lämnar skam och förvirring hos alla som utsätts.
Men det som skiljer Play från många andra skildringar av detta slag  är de tre ljusa pojkarnas brist på motstånd, deras avsaknad av språk, av  reaktion. Deras ensamhet och brist på ilska. När de till slut har blivit av med telefoner och plånböcker och bleka är på väg hem så möter de en spårvagnskontrollant som läxar upp dem och bötfäller dem med ytterligare tusen kronor. De reagerar inte ens med minsta gest.

Och jag tänker att ett samhälle där barn som rånar andra barn, det är ett klassamhälle, ett samhälle i kris. Men vad är ett samhälle där barn som har mycket låter sig rånas och förnedras utan att göra motstånd? För mina ögon är det också eller främst denna (inre) fattigdom, denna förlamning, som filmen vill skildra. Och krubban är inte bara i vägen, den är tom.

Anne Sörman
präst