Utan drömmar är vi illa ute

Tusentals jobb har försvunnit i den statsstödda televisionen, förlagen har gått i konkurs och ingen vill betala för översättningar från skandinaviska språk. Hans enda, bräckliga, chans är att flytta till Sverige och se om det finns något att göra här. Vad som helst.
Har krisen i Europa någon botten? Överallt lämnar européerna nu sina hem för att söka lyckan någon annanstans. Lyckan!? Det handlar om livets nödtorft.

Ungdomsarbetslösheten i Spanien närmar sig femtio procent. Grekland är bankrutt. Irländarna emigrerar till USA och England igen och portugiserna ser bättre möjligheter i den forna kolonin Angola. Frankrike och Tyskland håller andan.Här i Sverige bryr vi oss knappt. Vår ekonomi är ju i balans. Paradoxalt nog kan svenskarna kortsiktigt tjäna på lågkonjunkturen i Europa! Räntorna sänks, och våra höga bostadskostnader sjunker. Det blir billigare att resa utomlands. Men allt förutsatt att vi får behålla jobben, vilket vi knappast får om krisen blir ännu djupare.
Sverige är ett litet exportberoende land, och vi har alltid varit extremt beroende av Europa. Om de inte kan köpa våra grejer ökar arbetslösheten hos oss också. Det finns ingenting som garanterar att vi kan sitta orubbat på vår lyckliga lilla ö i ett stormande hav, och ägna oss åt att kakla om badrummen åt varandra.

Ekonomiska problem kan uttryckas i ord som skuldkris, budgetunderskott och konjunkturcykler. En viktigare sida av krisen är den sociala. Om medborgarna helt tappar förtroendet för systemet kan allt gå överstyr. Folket drar nu ut på gatorna och kräver förändring. Inte som 1968, då studenter och arbetare sökte uppbyggelse hos Marx, utan bara med krav på att det kapitalistiska systemet ska leverera vad det tycks lova – också åt de fattiga. En viktig skillnad mot sextiotalet är att det nu också är kapitalismens egna företrädare som ser marknadens begränsningar. Planekonomi och statsocialism är stendöda lösningar, men det måste ju finnas andra. Klas Eklund, tidigare chefsekonom hos SEB och medlem av regeringens Framtidskommission, efterlyste i Dagens Nyheter (14/1) Kapitalismen 4.0. Den som ”måste bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas.”
   Det är nog centralt. De politiska utopiernas död finns det ingen anledning att sörja, men om ingen längre törs drömma om en bättre framtid – här i jordelivet – är vi riktigt illa ute.