Vikten av att höra ihop

Felica Feldts bok Felicia försvann är ytterligare en i floden av mer eller mindre självbiografiska berättelser. Hennes har naturligtvis väckt extra mycket uppmärksamhet eftersom hennes mamma inte är vem som helst utan barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och eftersom den barndom hon skildrar tycks stå i bjärt kontrast till Wahlgrens egna teorier.

En av de frågor som både Felicia Feldts bok och andra i genren väcker är vad minne egentligen är – vad minns vi? varför? Hur? Och kan minnen någonsin vara sanna?
Det är en fråga som jag själv brottats med när jag skrivit böcker som, liksom Feldts, Kristian Lundbergs, Karl-Ove Knausgårds med flera, är baserade på mitt eget liv och därför gör anspråk på någon sorts sanning. Om inget annat, så i alla fall min sanning. Hur nära sanningen – det som verkligen hände – kan jag komma i minnet? Att minnas är i någon mening en selektiv process. Vi sorterar. Vi väljer bort. Vi regisserar och flyttar om: för att förstå oss själva och varför vi blev dem vi är.

Alla människor har berättelser om sig själva och sina liv, oavsett om de skriver böcker eller inte. Dom där berättelserna som man återkommer till, från barndomen, första förälskelsen, dråpliga minnen och sorgliga minnen. Dom där berättelserna som man berättar för människor man vill lära känna och som man vill släppa in i sitt liv. När vi berättar om oss själva för andra berättar vi samtidigt om oss själva för oss själva och det är en helt nödvändig aktivitet. Det handlar om att frambesvärja identitet, mening. I berättandet skänker vi oss själva både historia och framtid. Genom att berätta våra liv blir vi till, vi blir någon.

Teologen Don Cupitt skriver att människans liv består av många små berättelser. Sedan finns förstås de andra, de stora berättelserna, också. Berättelserna om mänsklighetens historia, om Gud, om vår gemensamma mening. De är lika viktiga som våra individuella berättelser om oss själva, något som teologen Stanley Hauerwas betonar. Berättandet är nödvändigt i skapandet av en gemensam etik och identitet. Det är i våra gemensamma berättelser som vi blir just vi, vilket inte är mindre viktigt än att vara ett jag. Jag tänker att vi ibland glömmer bort det: vikten av att vara vi, av att höra ihop, av gemenskap. Vikten av att ibland, då och då, glömma bort sig själv och bli en kropp tillsammans med andra, en röst i en kör av röster, en röst som förenas med de andra rösterna, röster som smälter samman till något större än en sångare, till en kör.
 
 

Ann Heberlein

Kommentera

Ann Heberlein Tanken Du har är helt elementär för förståelsen, även om Du inte alls kommer att hålla med mig om fortsättningen. Bibeln är ingen självupplevd berättelse alls. Inte på något plan. Vilket gör att sanningshalten blir ännu mer skakig. Vi har till dags dato gått igenom mer än 100 000 religioner och mörkertalet är säkert mycket större. Alla är på sätt och vis svar på de obesvarade frågorna. Och alla är fullkomligt felaktiga hittills. Från en Bäver som skapare till Animerade berg, från Guden som skänkte korna till masajerna till Gaia... Alla har dock haft en uppgift. Skapa gemensam moral, skapa kännbara straff, fylla dagen med mening förutom det självklara, koncentrera makt, makt är nämligen kunskap. Religionen har förbluffande mänskliga dödssynder. frörbluffande mänskliga förtecken och förbluffande mänsklig moral... Undrar Du aldrig....?

Håll dig uppdaterad

Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
Via RSS