I höst tar Svenska kyrkans kyrkomöte ställning i fråga om vigsel och kyrkligt bejakat äktenskap för även samkönade par. Många kyrkor i världen har inte ens börjat med seriösa studiedagar. Att Svenska kyrkan genom kyrko-styrelsens förslag och läronämn­dens yttrande går före i att ta ställning till frågan om äktenskap mellan kvinna och man, man och man eller kvinna och kvinna har att göra med konsekvenserna av ett femtioårigt teologiskt utredningsarbete. 
Även den liturgiska utvecklingen har starkt bidragit till människors upplevelse av att där kärlek sker, sker något heligt.

Den Teologiska kommittén har i ett flertal gedigna forskningsrapporter lagt grunden för en förståelse av den historiska utvecklingen i relation till äktenskap och samlevnad. Men alla är inte överens. Åtta personer, var­av sex biskopar, reserverar sig på olika sätt mot Läronämndens yttrande.  Här vill jag kortfattat lyfta fram några aspekter med anledning av reservanternas argumentering.

Ett nytt äktenskapsbegrepp? Reservanter talar om bland annat ”en ny äktenskapssyn”. Jag menar att den inte är ny.  Enligt min mening präglas kyrkostyrelsens förslag av både förändring och kontinuitet. Förändring i den mening att äktenskapsbegreppet nu blir möjligt att tillämpa även för samkönade par, kontinuitet i den meningen att människor kommer att kunna känna igen synen på äktenskap genom den vigselgudstjänst som de vant sig vid från och med 1986 års ordning.

På så sätt handlar det i grunden om samma äktenskapsbegrepp, som redan under lång tid tillämpats på olika kategorier av människor, som gamla och unga, frånskilda eller tidigare ogifta och av olika eller samma ålder. Nu inkluderas också par av samma kön, men innehållet i begreppet förblir detsamma.
Reservanter vänder sig mot ett könsneutralt äktenskapsbegrepp. Den nya lag-stiftningen är könsneutral. En vigselordning kan också vara det. Däremot inte äktenskapet. Det har alltid med kön att göra, vare sig det handlar om par av samma eller olika kön.
Vad läronämnden kallar personkomplementaritet gör inte kön överflödiga utan visar att många dimensioner gör en människa till människa och ett par till ett par. Personkomplementaritet är inte beroende av en viss könssammansättning men det gör inte personbegreppet oberoende av kön.
Så äktenskapet är inte könsneutralt. Snarare är kyrkostyrelsens och läronämndens äktenskapsbegrepp partiskt i fråga om kärlek som helig när den konstitueras av trohet mellan de båda makarna, ömsesidighet, jämlikhet, sexuell gemenskap, intimitet och ansvar i förhållande till världen och kommande generationer.

Den teologiskt mest intressanta fråga som väcks av reservanterna är enligt min mening frågan om synen på kristen tradition. Reservanterna resonerar som om förändringar i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära a priori är negativa. Det som ”alltid och överallt” ingått i kyrkans lära kan inte förändras.

Här blir det tydligt att reservanterna inte uppmärksammar den dynamiska syn på traditionens utveckling som präglar kyrko­ordningen. Kyrkoordningen stänger inte dörren för Guds Andes fortsatta verkan och uppenbarelse. Färre och färre inom den teologiska traditionsreflektionen bejakar ett statiskt traditionsbegrepp.
Som den ekumeniske ortodoxe teologen och biskopen Kallistos Ware påpekar har utvecklingen i förståelsen av traditionsbegreppet inom kyrkorna rört sig från ett ”deposit of doctrine” (på svenska ungefär: ett arvegods av lära) till ett mera dynamiskt traditionsbegrepp som levd erfarenhet i paritet med Andra Vatikankonciliets ord:
”This Tradition which comes from the apostles develops in the church with the help of The Holy Spirit. For there is growth in understanding of the realities and the words that have been handed down.” (Dictionary of the Ecumenical Movement, WCC Publications.) (På svenska ungefär: Denna tradition som kommer från apostlarna utvecklas i kyrkan med hjälp av den heliga Anden. För det finns växande i förståelsen av de realiteter och ord som har traderats.)

Depositum fidei, det ärvda godset av tro, är ett levande innehåll som berör och berörs av livets och Andens vindar. För en kyrka som liksom Svenska kyrkan står i en evangelisk-luthersk tradition torde inte detta vara obekant. Giftermålet mellan Martin Luther och Katharina von Bora väckte rabalder i den tidens kyrkliga sammanhang. Rättfärdiggörelsen är genom tro och inte genom det ena eller det andra könet!

Anna Karin Hammar
präst och ledamot av kyrkomötet (s)