Ålderns höst i skarp belysning

Därefter blev han ämbetsman i det folkhemsbygge som enbart dikt inte kunde uppföra. Efter pensioneringen återkom han med bland annat tre mycket fascinerande minnesböcker som äntligen gjort honom känd för en större publik.

Vid nittio års ålder har han skrivit Sånger från äldreomsorgen, en konstlös diktbok om att bli mycket gammal. Den är ett sorgset, ironiskt och mycket uppriktigt remissvar på någon av alla dessa utredningar som ska föreslå hur det ohjälpliga ska kunna avhjälpas. Han tycks inte längre känna behov att skriva ”dikt” som förr; ”sångerna” i boktiteln är mera tal än sång. Briljansen står tillbaka för ärendet, men det är bara den som till fullo behärskar den språkliga konstfullheten som kan nå denna yttersta enkelhet.

Det är inte bara avklarnad åldringspoesi vi möter i boken. Spetsigheten och kritiken finns där. Den gamle byråchefen på Ams har en skarp blick för arbetsvillkor och byråkratiskt språk. I hemtjänsten är den gamle kund, och ”till kunden säljer man vänlighet”. Han leker med tanken att livsmedelsbutiken snart ska ha en ”helhetslösning” i sitt sortiment, och frågan ”Vart tog folkhemmet vägen?” faller sig självklar. Andra har sagt det förr, men Thoursie gör det mer drabbande än de flesta.

Det är så sällan vi har – eller tar oss - möjligheten att lyssna noga på vittnesbörden från åldringslandet. Det här är en bok som bör läsas av alla som har med gamla människor att göra. Alla vi som mycket förr än vi tror själva träder in över det landets gräns bör också lyssna.

Magnus Ringgren