bok

Att älska livet mer än dess mening
Owe Wikström
Natur och Kultur.

Jag tror säkert att Wikström är uppriktig men jag gissar också att om man som kristen författare vill vända sig till en bred publik så kan det kännas nödvändigt att slå in en del sådana öppna dörrar, för att skapa identifikationspunkter med läsare som kanske hittills varit ointresserade av kristen tro eller misstänksamma av gammal svensk fritänkarvana à la Hedenius, Tingsten och Lagercrantz.

Wikström torde redan ha ett visst förtroendekapital i ovan nämnda grupp genom storsäljaren Långsamhetens lov (2001). Hans nya bok Att älska livet mer än dess mening  är – fast ordet inte används – en andaktsbok.
En andaktsbok, skulle man kunna säga, för hedningar som är trötta på att vara hedningar. Flera av betraktelserna har tidigare använts i P1:s Tankar för dagen och tilltalet är mjukt, inkännande, classic Wikström-style. Man kan studera de små texterna, en för varje dag, under sju veckor. Varje betraktelse avslutas med några frågor att tänka vidare kring och utmanas av.

De första veckornas texter är ganska allmänt existentiella, medan de senare har ett mer explicit kristet uttryck. Vi uppmanas då att ”formulera några enkla ord av tacksamhet eller klagan över livet. Uttala dessa ord – även om du inte tror – som om ’någon’ tog emot dem.” Wikström tar ingenting för givet hos sina läsare men lockar dem ändå att göra egna andliga erfarenheter. Det är en mycket sympatisk pedagogik.
För om de delar hans kärlek till litteraturen och konsten, hans förtjusning över goda samtal med vänner över ett glas vin – då kanske de också kan våga sig på att närma sig den Gud han talar om. Inte Luthers eller Pastor Janssons Gud, men mystikernas, Dostojevskijs, ökenfädernas.

Wikström avväpnar fritänkarens invändningar redan innan de formulerats och försäkrar: det som du har svårt med i trons värld, kan du lämna. Detta skulle kunna vara ett gott själavårdsråd i en viss situation, men helt fel i en annan och jag ställer mig därför undrande till om det är så klokt att ge vidare som allmän livsvisdom. Jag önskar faktiskt att Wikström skulle våga överge åtminstone ett litet uns av sin bonhomie och lita på att det han har att förmedla – evangeliet – bär, även när sanningen blir en aning besk.
För är fritänkarens skepsis mot organiserad religion inte just ett uttryck för individualistens rädsla för att bli av med sin frihet? Och är det inte just den kristna människans erfarenhet att vi blir fria, riktigt fria, först i den stund då vi vågar lämna vår frihet till Gud?

Anna Sophia Bonde