Anders Wejryd blir ett med tapeten

I intervjuboken Uppdrag ärkebiskop samtalar han med frilansjournalisten David Berjlund. Vi får veta att Wejryd är skeptisk i början och inte tror att det blir en bok av det hela. Men de träffas för att tala om tro, kyrka, klimat och annat. Citat varvas med Berjlunds egna kommentarer och funderingar om den kristna trons uppgift i dag.

Det är svårt att få grepp om Berjlunds syfte. Om det är den kristna tron han vill diskutera, varför gör han det bara med en person? Om det är ett personporträtt som är ändamålet, bör han då inte tränga djupare in i det personliga? Det håller inte att utan vidare bara godta Wejryds argument att det blir för ”privat och sött att prata om privata relationer” när han undviker frågor om familjelivet. Berjlund väljer den enklaste vägen genom att göra ett närmast okritiskt porträtt av en man som han alltför uppenbart beundrar. Som läsare undrar jag om det inte finns några lik alls i garderoben. Nog för att Wejryd må vara en jovialisk person som många har förtroende för, men det är inte hela bilden. Varför har Berjlund inte velat tala även med dem som inte delar Wejryds åsikter i teologiska och kyrkopolitiska frågor?

Wejryd har ett metaforiskt språk som jag uppskattar. Han ger inga entydiga svar utan säger tvärtom att det enda som är tydligt är nåden. Men sen då? Journalisten Berjlund borde borra djupare och hårdare i frågorna. Nu
hänger de svävande i luften och slår inte rot. Ärkebiskopen porträtteras som en konturlös person som försvinner in i tapeten. Och det verkar som om han själv trivs med att vara där.

Folk som Berjlund har talat med på kyrkokansliet säger att i matsalen ”upptäcker man plötsligt att han sitter bredvid, utan att man märkte att han kom”. Är det bra? En positiv tolkning är att vi har en ödmjuk ärkebiskop. En annan att Wejryd inte tar den plats han borde i ett stenhårt opinionsklimat där predikstolen finns i medierna.

Kanske är Wejryd och Berjlund alltför lika för att det ska bli någon dramatik. Boken är språkligt välskriven, men resultatet blir som en utspädd gulaschsoppa. Det finns flera ingredienser som hade kunnat krydda anrättningen om de hade utvecklats, såsom att Wejryd är ”notoriskt otrogen i partipolitiken” eller menar att jämställdhet i kärleksrelationer förutsätter att den begränsas till två personer.
Detta vill jag veta mer om, men jag får väl fråga själv om jag träffar honom.


Susanne Wigorts Yngvesson