Recension
Skönlitteratur
Angeläget om mänskligt ansvar
Lågmält och effektivt berättar Christina Bergil om två kvinnoöden som
på diametralt olika sätt berörts av förintelsens fasor, i romanen Den
jag var innan.
Den judiska läkaren Anna befinner sig i ett koncentrationsläger, där hon utplockats för att assistera SS-läkarna med allehanda rutinarbete i deras verksamhet och experiment.
Hennes jagberättande är fokuserat på ett du, i form av en av de tyska läkarna som hon träffat i det andra livet, det som innan kriget levdes ”inom normalitetens gränser”. Läkaren tog då hand om hennes mor som var döende i cancer, och trots att han inte känner igen henne och trots hans nya roll som bödel i vit rock, upplever Anna att det finns ett slags band mellan dem.
Inflätad i Annas berättelse från lägret finns skildringen av Helga, som tillsammans med man och barn flytt från Europa till Argentina, där mannen öppnat egen praktik. De flesta dagarna tillbringar hon sängliggande, med hettan och den främmande atmosfären som ursäkt. Det som egentligen tar Helgas krafter i anspråk är att upprätthålla sitt massiva förnekelsetillstånd, i vilket ingen insikt om mannens verksamhet under kriget eller vad som drabbade Europas judar tillåts tränga fram.
Det Helga blundar för är Annas verklighet och det som förenar de två berättelserna är läkaren Dietlef. Älskad man och familjefar i den ena kontexten, känslolös och pedantiskt korrekt vetenskapsman i den andra, vars nyktra beklaganden över SS-läkarnas hårda arbetvillkor i lägret är så bortom all mänsklighet befängda att man som läsare känner marken gunga under fötterna.
Bokens styrka ligger i Christina Bergils användande av de till synes små detaljerna för att skildra det stora och ofattbara. I stället för detaljerade beskrivningar av tortyr, människoexperiment och systematiskt mördande i en bottenlöst perverterad vetenskaps tjänst, blir SS-läkarnas totala avhumansiering tydlig i det vardagliga förhållningssättet till sin verksamhet. Anna hör deras resonemang om vilken vetenskaplig tidskrift som kan tänkas publicera resultatet av de experiment på människor som utförs i lägren, oron för att de efter kriget ska ha halkat efter på karriärstegen, liksom deras övertygelse om att de gör ett gott arbete.
Christina Bergils avskalade prosa skulle kunna uppfattas som distanserad om det inte var för den brännande angelägenheten i det som skildras. Boken väcker, förutom de i sammanhanget självklara frågorna, också en mängd andra tankar, inte minst den om mänskligt ansvar.
Paulina Helgeson
Hennes jagberättande är fokuserat på ett du, i form av en av de tyska läkarna som hon träffat i det andra livet, det som innan kriget levdes ”inom normalitetens gränser”. Läkaren tog då hand om hennes mor som var döende i cancer, och trots att han inte känner igen henne och trots hans nya roll som bödel i vit rock, upplever Anna att det finns ett slags band mellan dem.
Inflätad i Annas berättelse från lägret finns skildringen av Helga, som tillsammans med man och barn flytt från Europa till Argentina, där mannen öppnat egen praktik. De flesta dagarna tillbringar hon sängliggande, med hettan och den främmande atmosfären som ursäkt. Det som egentligen tar Helgas krafter i anspråk är att upprätthålla sitt massiva förnekelsetillstånd, i vilket ingen insikt om mannens verksamhet under kriget eller vad som drabbade Europas judar tillåts tränga fram.
Det Helga blundar för är Annas verklighet och det som förenar de två berättelserna är läkaren Dietlef. Älskad man och familjefar i den ena kontexten, känslolös och pedantiskt korrekt vetenskapsman i den andra, vars nyktra beklaganden över SS-läkarnas hårda arbetvillkor i lägret är så bortom all mänsklighet befängda att man som läsare känner marken gunga under fötterna.
Bokens styrka ligger i Christina Bergils användande av de till synes små detaljerna för att skildra det stora och ofattbara. I stället för detaljerade beskrivningar av tortyr, människoexperiment och systematiskt mördande i en bottenlöst perverterad vetenskaps tjänst, blir SS-läkarnas totala avhumansiering tydlig i det vardagliga förhållningssättet till sin verksamhet. Anna hör deras resonemang om vilken vetenskaplig tidskrift som kan tänkas publicera resultatet av de experiment på människor som utförs i lägren, oron för att de efter kriget ska ha halkat efter på karriärstegen, liksom deras övertygelse om att de gör ett gott arbete.
Christina Bergils avskalade prosa skulle kunna uppfattas som distanserad om det inte var för den brännande angelägenheten i det som skildras. Boken väcker, förutom de i sammanhanget självklara frågorna, också en mängd andra tankar, inte minst den om mänskligt ansvar.
Paulina Helgeson
Opinion & debatt
Senaste Krönikor
Håll dig uppdaterad
Prenumerera på vårt nyhetsbrev.
På Twitter
Via RSS
Via RSS
Nyhetsdygnet
- 7 februari kl 13:39 > Inrikes
- 7 februari kl 11:55 > Inrikes
- 7 februari kl 10:26 > Inrikes
- 7 februari kl 8:39 > Inrikes
- 6 februari kl 15:01 > Inrikes
Topplistan
- 2 februari kl 11:52 > Inrikes
- 2 februari kl 10:16 >
- 1 februari kl 16:04 >
- 1 februari kl 14:11 >
- 2 februari kl 16:22 > Inrikes


Skriv ut




