Ärligt om möte med kyrkan

Carolina Johansson försöker beskriva det obeskrivliga: mötet med det gudomliga. Som en blixt har Gud slagit ner i henne – en fyrtioårig ekonomijournalist, vetenskapligt skolad, ”ett barn av modernitet och rationalitet som alltid betvivlat Guds existens”. I hennes värld var Gud inget annat än en mänsklig konstruktion, en snuttefilt för svaga eller ett alibi för bomber.

Plötsligt ställs allt detta på ända. I boken Bråkdelen av en sekund berättar Carolina Johansson om hur det kan vara att vara för en nutida, sekulariserad svensk att upptäcka att Gud är verklig. Hon var inte en så kallad sökare som ville finna. Istället var det Gud som sökte och fann henne. Som drabbade henne med hela sin tyngd när han, som hon uttrycker det, viskpratade till henne och sa: ”Du är mitt käraste barn.”
Famlande försöker hon förstå vad det är som har hänt, och vad hon ska göra med det. Hon blir alltmer desperat. Psyket vill inte ta emot henne, och hon upplever också sig själv som frisk och i balans. Till slut tar hon för första gången i sitt liv kontakt med en präst. Samtalet med honom blir början på en resa in i ett tidigare okänt land: den kristna kyrkan.
Mötet med kyrkan är inte friktionsfritt. Samtidigt som hon får bekräftelse på och en tillhörighet för sin erfarenhet, stångas hon med institutionen. Traditionen är på en gång en källa till trygghet och frustration. Hon är en modern människa som ifrågasätter och inte tar något för självklart.

De människor hon möter i Söders mediasväng kan också tycka det är sååå intressant med andliga upplevelser; medan kyrkan, kristendomen och den alldeles vanliga högmässan däremot är pinsamt töntigt. Med något av sin professionella systematik tar sig Carolina Johansson dock an att komma innanför skalet. Hon skaffar en Bibel och bestämmer sig för att ge kyrkan ett år för att spegla det egna livet i kyrkoårets teman. Hon vet att Gud vill något med henne, och hon måste få reda på vad det är.

Parallellt med historien om hur hon mötte Gud och lärde sig att tro, berättar Carolina Johanson om hur hon några år senare fick följa sin mamma mot döden. Lungcancern tar till slut hennes liv och vandringen tillsammans blir en avskalning – kroppsligen och själsligen. Man förstår att mor och dotter inte alltid haft så lätt för varandra, men nu skalas allt bort tills bara en stor ömhet och tillgivenhet finns kvar. Denna kärlek skildas skickligt så att det inte blir kladdigt.

Sammantaget blir det en berättelse om att växa in i en tro som bär. Carolina Johansson har skrivit en fin och ärlig bok, som inte behöver fösas ihop med andra för att ha ett värde. Samtidigt går det inte att komma ifrån att hon nu är den femte journalisten som de senaste åren i bokform skildrat sin egen omvändelse till kristendomen. Frågan inställer sig: vad är detta för tecken i tiden?

Mikael Löwegren