Ateisten har inte patent på förnuft

Det kristna budskapet om en rättfärdig värld tillhör ingen särskild stam, klass, ideologi eller kulturkrets utan mänskligheten i dess helhet. I förvrängd form tillhör det även dess belackare.

Eagletons bok är en uppgörelse med några av nutidens mera namnkunniga kristendomshatande profeter, Christopher Hitchens och Richard Dawkins. För enkelhetens skull kallar han dem Ditchkins.

Nu ser sig inte Eagleton själv som någon exemplarisk kristen. Fostrad i en katolsk elementarskola med föga kärleksfull undervisning drogs han i sitt litteraturteoriska och samhällskritiska engagemang till marxismen, och det är en orientering som han har behållit och inte ångrat. För lika litet som man kan ge Marx skulden för Gulag eller göra Nietzsche till upphovsman till Auschwitz, menar han, lika litet kan man göra Jesu kärlekslära ansvarig för de förbrytelser som har begåtts i den kristna religionens namn. Stillsamt noterar han att det var medlemmar av evangeliska kyrkor som drog i gång kampen mot slavhandeln.

Ditchkins, hävdar Eagleton, behöver för sitt antikristna – i tilltagande utsträckning också anti-islamistiska, ännu inte anti-mosaiska – korståg göra sig beläten, förfärande fiendebilder, och därmed hamnar han på sätt och vis i samma fälla som kyrkofurstar och religionsstiftare under troskampens mest förbittrade strider. De hade inte mycket annat för sig än att tro varandra om ont. Går man till de oförfalskade källorna finner man att den kristne guden räknar med alla människor som skröpliga och ofullkomliga, ”syndfulla”; men han räknar med dem. Nåden som ges är ett mysterium som bara kan förstås genom öppet hjärta, det vill säga genom tron.

Det är ett evangelium som kan omfattas också av en religiös skeptiker som Eagleton, bland annat därför att så många alldeles vanliga människor genom historien – hans egna förfäder – har gjort det till sitt livsinnehåll. Detta räknar Eagleton som kristendomens demokratiska förtjänst. Du blir inte sviken, ge därför inte upp även om alla omständigheter tynger och talar emot!

Tron hindrar inte den kristne att agera rationellt i stort som smått. Han behöver sin klokskap därför att hans sak är stor. Gudsförnekaren har inte patent på förnuft, och allt som oftast hänger sig Ditchkins åt en framstegstro utan all sans och grund. Ateismens katekes kokar i själva verket ned till en grundtes, påstår Eagleton: med kristendomens undanträngande närmar vi oss lyckoriket på jorden. Därför har kristendomens fiender föga anledning att vara samhällsförbättrare. Framsteget äger en obönhörlig inneboende logik. Och enligt samma logik kan en troende kristen inte vara något annat än en uppstudsig fanatiker!
Ateismen däremot är en förnöjsamhetens religion.

Anders Björnsson