Att skriva Gud tillbaka i samtiden

Hos Job finns några av urscenerna för hennes författarskap. I sin avhandling Likt ett brustet Halleluja frilägger Anna Clara Törnqvist de religiösa grundmönstren hos en ännu ganska ung författare mitt i mediebruset.

Christine Falkenland föddes i Dalsland 1967 och har levt i västsvenska landskap. På sätt och vis har hon iscensatt sig själv som en fiktiv person. Journalister har talat om hennes jättelika blekta hår, och hon har beskrivits som en thaiboxande flipperspelande poetissa med direktkontakt till Lina Sandell. Detta är uttryck för den allt vanligare fixeringen vid författaren framför verket, en författarroll där massmedial exponering är nödvändig för att marknaden ska kunna bära fram texterna till en publik.

Christine Falkenland är en av många författare som de senaste decennierna återvänt till de religiösa frågorna. Hon och de andra skriver så att säga i en tid efter Guds död. Modernitet och sekularisering trodde sig slå sönder Gud, men skärvorna finns kvar. Rekonstruktion pågår efter den stora dekonstruktionen, och skärvorna läggs i nya mönster.

Det är hennes fyra romaner som Anna Clara Törnqvist koncentrerar sig på i avhandlingen – Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga och Själens begär. Avhandlingen ser dem både som enskilda verk och som en enhet som låter oss se in i ett författarjag i utveckling. I dem alla utspelar sig själsdramer om skuld och försoning i ett både konkret och symboliskt landskap. Tiden är oftast ett obestämt förmodernt Sverige där olika traditionella gudsbilder fortfarande är vid liv. Svärtan dominerar i de tre första böckerna medan en strimma av ljus kan anas i den fjärde.

Skuld och straff står ofta i centrum. Gud är lagen som föreskriver, dömer och straffar. Det kan hos Christine Falkenland finnas en närmast masochistisk njutning i att underkasta sig, att lägga sig på städet och utsätta sig för släggans slag. Så är bildspråket tänkt i den första boktiteln.
I Skärvor av en sönderslagen spegel går författaren i hemlig eller öppen dialog med Psaltarens botgöringspsalmer och med den oförskyllt lidande Job. Hur ”hemliga” referenserna är beror förstås på hur bibelkunniga läsarna är, men som svensk litteraturkritik ser ut i dag får de sällan någon vägledning från det hållet. Boken handlar om skuld och bot, och den ställer till sist den öppna frågan om livet är värt eller ens möjligt att leva.

I Min skugga skildras en värld helt utan Gud och mening. Genom boken klingar Predikarens fåfänglighetsfilosofi.  I romankvartettens sista del Själens begär tvinnas motiven från de tidigare delarna samman. En kvinnlig jagberättare ersätts av tredje person. Ett mer eller mindre sadistiskt spel mellan en man och en kvinna blir en bild för kampen mellan tro och tvivel. Den kvinnliga parten iklär sig något av en Kristusroll i sitt lidande. Hon heter Cora – ordet har med hjärta och hjärteblod att göra. Men hon är också en inkarnation av den antika mytens Kore/Persefone som är fånge i dödsriket men varje år återvänder med våren och livet till jorden. I Coras gestalt skildrar Falkenland egentligen för första gången möjligheten till frälsning och evigt liv.

Det är påfallande hur synd och straff är knutna till sexualiteten hos Christine Falkenland. Den finns ofta insatt i ett mönster av underordning och våld. När tron i dag kanske restaureras och åter kommer till liv på andra sidan sekulariseringen kan man kanske börja skilja på sexualitet och makt. Det var de ojämlika relationerna och kvinnoförtrycket som var synd, inte erotiken i sig.
 Avhandlingen ger inte många vinkar om i vilken konkret kristen praktik Christine Falkenland kan ha hämtat sina begrepp om synd och bot. Men om man betänker hennes västsvenska bakgrund ligger schartauanismen nära. Just hos den kanske det inte finns så många glänsande skärvor att ta vara på till nybygget.

Magnus Ringgren