Berättandet och skapelsen hörde ihop för Torgny Lindgren

En mörk höstkväll hade Torgny Lindgren stämt träff med mig inne i Linköpings domkyrka. Han skulle framträda på Östgötateatern. Jag var nyanställd på förlaget och hade i uppdrag att följa med honom på resor.

Under måltider, på hotell och flygplatser roade vi oss med skämtsamma planer som att göra om Sverige till ett valkungadöme och se till att Marie-Louise Ekman blev drottning. Men allt oftare gick samtalen in på tro. Ända sedan Torgny fått veta att jag var avfälling från den katolska kyrkan hade han satt sig för att hala mig tillbaka.

Torgny satt på den första bänkraden till vänster i den svagt upplysta kyrkan. Han tittade inte upp när jag närmade mig, så jag följde hans blick mot det väldiga träkorset ovanför högaltaret. ”Jag ville visa dig det här krucifixet” sa han och tystnade en lång stund.

Han hade ett sinne för det teatrala. ”Det gjordes av svenska katoliker.” Ny paus. ”Inget vi svenska katoliker gör i dag kan mäta sig med det.” Sedan reste han sig upp och började gå mot porten.

När han frågade ut mig om min katolska uppfostran såg han alltid djupt uppgiven och bekymrad ut. Jesuiterna i Stockholm hade intellektualiserat min tro till en grad att jag på samma intellektuella väg kunde plocka isär den och lägga den åt sidan. Det var hans dom.

Att hans egen konvertering 1980 föregick hans stora genombrott som författare var bara logiskt. För honom var berättandet nära förbundet med skapelsen och människans uppgift att sätta ord på världen. Men det var ett kluvet förhållande och det var därför han misstrodde reformationen och dess efterföljder.

Å ena sidan innehöll skrivandet alla tillvarons hemligheter och det var därför han var tvungen att skriva. Å andra sidan stod ordet i vägen för Gud.

Riten var det enda sättet att komma i kontakt med det gudomliga. Hans upptagenhet med predikande och förkunnandet av ordet byggde på skepsis. Det ofrånkomligt mänskliga och bristfälliga inslaget i språket bekymrade honom. Samtidigt kunde bara konsten vara större än människan här på jorden.

”I dag hade jag nog tagit steget fullt ut och blivit ortodox” förtydligade han senare. ”De fäster ingen som helst vikt vid predikan och prästens uppgift är att förvalta riten.”

Han själv såg det som sin uppgift att möta läsarnas förväntningar. Måhända som en sorts rit. ”Var jag en bra Torgny Lindgren i dag?” frågade han lite sorgset när han talat inför publik. Hans oro var högst verklig.

Stefan Ingvarsson
Sveriges kulturråd i Moskva