Bergmans gudstro i nytt ljus

Om Bergman hade funnits på Facebook hade han förmodligen angett som relationsstatus: ”Det är komplicerat”.

Inte minst relationen till Gud och de olika gudsbilder som sammanflätades med ett starkt fadersuppror. Tidigt kom frågorna om Guds tystnad i världen och avundsjukan på Gud som tog för mycket av pappans tid.

Rastlös sökare och troende tvivlare är inte bara en rubrik över Ingmar Bergmans liv. Det är också titeln på en nyutkommen bok om existentiella frågor i hans filmer av biskop Caroline Krook, som delar samma passionerade hatkärleksrelation till Strindberg.

Parallellerna i dessa konstnärers liv och konstnärsskap har länge fascinerat henne. Båda hade en naturlig gudstro som barn men växte upp med auktoritära fäder. De flyttade på sin tids gränser och ifrågasatte det förbjudna, skriver Caroline Krook.

– Som ung drabbades jag av Strindbergs Ett drömspel, som följt mig sedan de övre tonåren. Både Strindberg och Bergman försökte fånga drömmens osammanhängande form.

Själv hade hon skådespelardrömmar innan prästkallelsen blev starkare. Teatern finns i hennes DNA. Morfar var skådespelare på Strindbergs Intima teater, en teater som hennes mormors bror August Falck grundade tillsammans med Strindberg.

Bergmans filmer däremot drabbade henne inte alls på samma sätt.

– Många av Bergmans filmer förstod jag inte som ung, till exempel Tystnaden. Filmerna har öppnats mer ju äldre jag blivit, berättar Caroline Krook i hemmet vid Mariatorget i Stockholm.

Här vid skrivbordet har boken till stor del tagit form. Men också på hennes sommarställe i Åkers styckebruk i Sörmland. Bakgrundsmaterialet har hon hämtat i Sigtunastiftelsens bibliotek och klipparkiv samt i biblioteket på Hammars, Bergmans karga paradis på Fårö.

– Det var värdefullt att få besöka Bergmans bibliotek på Hammars. Jag sökte efter vilken typ av religiös och existentiell litteratur han läste.

Caroline Krook har närmat sig filmerna som exeget och personen Ingmar Bergman som själavårdare. Ett försök att både vara grundläggande och djup men inte akademisk.

– Jag vill nå ut brett med boken och vänder mig till nutida kulturellt intresserade människor utan teologisk förkunskap som vill gå vidare med tolkningen av Bergman.

På samma sätt når Bergmans filmer både intellektet och känslocentrat och går att ta till sig på många olika sätt.

– Bergmans filmer är så mångbottnade. Han är ofta mycket klar över vad han gör samtidigt som han kan följa sina infall utan att riktigt veta vart de leder. Det går att tolka både drömmar och filmer som medeltida jordpelare. Skikten är olika sinsemellan men varje skikt bär på en sanning.

Om teatern är den trogna hustrun, så är filmen älskarinnan, lär Bergman ha sagt. Hans uppsättning av Kung Lear på Dramaten från 1984 med Jarl Kulle i huvudrollen och en ung Mikael Persbrandt som spelar stol, minns hon fortfarande som en alldeles makalöst och enastående teaterupplevelse. Men det är trots allt lättare att skriva om filmerna eftersom de finns tillgängliga än i dag och som också intresserar en större läsekrets.

Kulturjournalisten John Sjögren skrev i en essä i Svenska Dagbladet i somras att i filmerna framställer Gud som skapad till människans avbild, men också att Bergman brottades mot en Gud som inte finns. Caroline Krook beskriver det som en ”självtillverkad gudsbild”.

– Ibland är det ett klokt beslut för en människa att inte tro på Gud. Den Gud hon inte längre tror är inte värd att tro. Ofta måste man slänga ut sina ärvda gudsbilder för att hitta stenar som håller i det egna bygget av en gudsbild. Så var det för Bergman.

Under 50-talet hade Bergman ändå en relativt oneurotisk barnatro, utläser Caroline Krook. Samtidigt som han i sina filmer var fientlig mot kyrkan och hade ett komplicerat förhållande till Gud. Ena stunden tror han inte, i nästa stund ber han en bön.

I filmerna Det sjunde inseglet och Viskningar och rop ställer han frågan: Vad händer i en värld där inte ens de troende orkar tro? Samma motiv återkommer i många filmer: finns det någon räddning för människan om nu Gud tycks tiga?

Fadersupproret och tvivlet går hand i hand för Bergman. I hela sitt liv kämpade Bergman mot sina demoner. Utan sin arbetsdisciplin hade han nog gått under. Men det vänder. Bergman uppnår någon form av andlig och harmonisk mognad i det sista kapitlet av sitt liv.

– Man får inte glömma bort att Bergman växte upp i en ovanligt konservativ prästfamilj, som behöll värderingar som det kringliggande samhället hade lämnat.

Men trots att filmen Fanny och Alexander på många sätt är självbiografisk, är det ändå den film som inger mest hopp och nåd, anser Caroline Krook. Den lilla familjen blir den heliga familjen.

– Bergman hyllar ju den lilla världen, den vardagliga medmänskligheten. Ändå har han kvar sin längtan efter något mer.

Nästa år är det 100 år sedan Ingmar Bergman föddes, vilket givetvis kommer firas med både festivaler och boksläpp. Tidpunkten för Caroline Krooks bok är taktiskt vald till tiden mellan bokmässa och julhandel med ett års försprång. Bokreleasen sker i samband med ett Bergmansymposium i Hedvig Eleonora kyrka, där hans far var kyrkoherde.

– Visst finns det likheter mellan Bergman och Luther: ångesten som drivkraft och den enorma och jämna produktionen. Men symposiet fokuserar på arvet från lutherdomen, och inte personen Luther. Det lutherska arvet är ett arv både på gott och ont. 

Musiken var viktig för Luther och var också Bergmans första språk. Caroline Krook ägnar ett kapitel åt Bergman och musiken.

– Musiken betydde oerhört mycket för Bergman. Det är befriande skönt att de flesta av hans filmer helt saknar stämningshöjande bakgrundsmusik. Bara mycket noga vald klassisk musik på lika noga valda ställen.

Bergman hörde Caroline Krook predika flera gånger kring jul i sin barndoms kyrka Hedvig Eleonora men försvann alltid innan gudstjänstens slut. Men vid två tillfällen träffade hon honom personligen. Ena gången fick hon frågan: Varifrån kommer musiken?

I sitt sommarprogram 2004 svarar han själv på frågan.

– Jag är ingen troende men musiken har vi fått som en gåva för att ge oss en föreställning om de världar som finns utanför den värld vi lever i.