Björn Fontander går hårt åt erikjansarnas extreme ledare

BOK
De lydiga kreaturen i Bishop Hill
Björn Fontander
Carlssons

Bonden Erik Jansson från Biskopskulla norr om Enköping påminner en hel del om Tartuffe men han var mer extrem än denne. Ty han charmade inte bara till sig proselyter, han hotade dem till sig. Sällan såg man en så svavelosande predikant, inte minst i fråga om språkbruket. Hans tal var så bemängt med svordomar att man inte undrar om han hade en skruv lös, utan om den var för hårt åtdragen. Hur det nu än var så ansåg både länsmän och präster att han borde överföras till Danvikens hospital, då kallat dårhus.
Frågan är om han faktiskt inte var rubbad, i den meningen att han tog miste på sig själv och Gud. Eller Jesus för den delen. Stolt kunde han också meddela en rundögd menighet att han var Paulus inkarnerad. Uppdraget att predika för hedningarna hade han dock inte fått på vägen till Damaskus utan på en körväg mellan Söderala och Gävle.

Nu har Björn Fontander skrivit en bok om hämnd-, straff- och helvetespredikanten, betitlad De lydiga kreaturen i Bishop Hill. De som avses är de bortåt tusen personer som i omgångar emigrerade till Illinois och där grundade en svenskkoloni 1846. Flertalet kom från Hälsingland. Men kreatur? Titeln är missvisande, ty åtskilliga protesterade och avvek när Erik Jansson ville införa celibat för alla utom sig själv. En annan förklaringsgrund var att de såg hur urkristendomens vackra tanke om egendomsgemenskap profanerades så till den grad att alla utom styresmännen med Erik Jansson i spetsen närmast blev bankrutta. Svindel, kort sagt. Spekulation och förskingring av kolonisternas samlade tillgångar.

Den som använde sig av epitetet lydiga kreatur var länsman Johan Ekblom i Torstuna. Han tänkte på de svagare av de utvandrade erikjansarna – sekten kallades så, de som inte hade kraft att stå emot Erik Janssons maktmissbruk. Det var dem han ömmade för. Ej deras ledare.
Konventikelplakatet avskaffades ju 1858 men vid det laget satt Jansson trygg i Bishop Hill. I Sverige hade han mestadels lyckats smita undan straffrättsligt ansvar för sina handlingar. En gång låg han gömd fem veckor under ett fähusgolv. Ett av hans braskande nummer var att anställa bokbål av Luthers och religionsförfattaren Johann Arndts skrifter. Psalmböckerna slängdes upp på toppen. Endast hans eget sammelsurium till katekes och pinsamt undermåliga psalmer ägde giltighet.
Vi har sett förfärande exempel på vad en sektledares manipulationer kan leda till. Kollektiva självmord och, som här hemma, hustrumord. Finns det något att säga till Janssons försvar? I så fall får man leta länge, mest förgäves. Hans ärelystnad och egocentricitet stod i vägen för det kristna kärleksbudskapet. Bishop Hill skulle bli en fristad för religiöst oliktänkande men utvecklades till en splitens och oförsonlighetens boning.

Så vad hände med Jansson? En kvinna vid namn Lotta hade enligt hennes make John Root blivit kidnappad av sekten. Nu ville han ha henne och deras gemensamma son tillbaka. Nej, sade Jansson. De är här av egen fri vilja. En rättegångsförhandling följde, dispyt utbröt och profeten ropade: ”En sugga duger gott som hustru åt dig, Root!”
Denne drog upp en pistol och sköt honom genom hjärtat. Efter två och ett halvt års fängelse och ett års ”hard labor” benådades Root. Domaren angav förmildrande omständigheter.
Numera är Bishop Hill en fridsam liten landsortsidyll med restaurerade byggnader och souvenirbutiker. Dit söker sig gärna turister från Sverige. Någon köper kanske ett porträtt av Erik Jansson. Om så är undrar man förstås varför.

Björn Fontander har nu gett en oretuscherad bild av erikjansismen och den är inte särskilt uppbygglig. Viktigast i sammanhanget är dock att det inte är de trosvissa enkla människorna som är föremål för hans illa dolda avsky utan folkförföraren och humbugen Jansson.