Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder. Samtidigt är tillbedjan och vördnad för det heliga högst närvarande. En aktuell utställning på Historiska museet samlar stockholmarnas böner.
Det påstås ofta att religion är roten till krig och konflikt. Men skulle bönen också kunna ses som en motståndsrörelse, något som förenar människor?
Bön finns i alla religioner. Det kan handla om förbön för någon annan. En vädjan om hjälp och stöd i den egna situationen. En bön om barmhärtighet och förbarmande över en trasig mänsklighet. Eller en tillbedjan, lovsång och tacksägelse till det som vi uppfattar som heligt.
Sydafrikanen James Webb har samlat stockholmarnas böner och säger sig vara djupt berörd över det han hört och sett. I sårbarheten och öppenheten inför det heliga har han hittat en mötesplats där han hoppas att människor kan mötas, försonas och finna fred.
– Bön är hopp, längtan och tröst. Det finns respekt och frid i mötet med det heliga. Något som är gemensamt för alla bedjande.
James Webb har tidigare samlat in böner i Cape Town, London, Bergen och Köpenhamn. Men utställningen i Stockholm är den hittills största, 142 böner med 170 inblandade. Bönerna tar sju timmar i anspråk för den som vill lyssna på varje ord.
Utställningen Prayer som visas i Gotiska hallen bland medeltida altartavlor är en del av den större utställningen History unfolds – Samtidskonsten möter historien. Prayer består av tolv högtalare som är uppställda på en röd matta mitt i rummet. Bönerna spelas samtidigt och bildar ett bönebrus där orden är omöjliga att urskilja.
För att lyssna till enskilda böner tvingas besökarna ta av sig skorna, böja sina knän och luta örat mot en högtalare. En symbolhandling fri för var och en att tolka.
På invigningsdagen var det ett myller av olika nationaliteter och religiositeter som tätt intill varandra stod på knä och lyssnade till talade och sjunga böner på olika språk.
Dominikansystrarna Anne, Madeleine och Yva tvekade aldrig att delta i projektet då de fick frågan om att bidra med sjungna böner.
– Alla har olika sätt att be. Folk ber hela tiden. Det är en helt suverän idé att samla bönerna. Det handlar om att visa respekt för andras tro. Våra böner är inget vi gör för oss själva, att vi nu genom utställningen får be oavbrutet i ett år för alla som vill lyssna ser vi som en förmån, säger Madeleine Fredell.
Agneta Nieriker från Kristensamfundet, som också medverkat med en bön, hoppas att utställningen ska få vara del av en religiös förnyelse, där alla på sitt sätt bidrar med bön om fred och försoning i en tid som mer än någonsin behöver förbön.
Låtskrivaren och sångerskan Ann-Sofie Wensbo, som deltar med Baha´i-böner, hoppas att människor som ser utställningen ska bli nyfikna och fundera över vilken kraft det är som driver bedjarna. Själv är hon övertygad om att ”det heliga ordet” och den personliga tillbedjan kommer från samma källa oavsett vem som ber.
Helene Egnell, som arbetar på Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, är glad över att så många velat delta med sina böner i utställningen.
– Det vittnar om att det finns fungerande interreligiösa nätverk i Stockholm.
Förstår du människor som reagerar på att ett rum med medeltida sakrala kristna altarbilder fylls med böner från alla världens religioner?
– Ja, jag förstår att några kan tycka att det är synkretism, att alla religioner blandas ihop. Personligen tror jag att Gud förstår alla dialekter av bönens språk. Att det blir en bild av det bönebrus som finns i Stockholm just nu. Det vi inte hör i vanliga fall, men som alltid finns där.
Det hade varit mer problematiskt om installationen gjorts i en kyrka, säger hon. Nu handlar det om ett statligt museum som vill visa att Sverige är ett mångkulturellt land.
– Altarbilderna som finns på historiska museet är placerade där som kulturella utställningsföremål, jag tänker att böneinstallationen kan tydliggöra att det är sakrala föremål.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR