Brunner på otacksamt uppdrag

RECENSION. Trots flit och uthållighet missar Ernst Brunner helt Swedenborgs kultur- och litteraturhistoriska inflytande, menar Kyrkans Tidnings recensent.

Ernst Brunner uppvisar en häpnadsväckande flit och uthållighet. Efter stort anlagda biografiska studier över Bellman, Karl XII och Anckarström är turen nu kommen till Swedenborg, som avhandlas i en volym av ungefär samma dimensioner (drygt 750 sidor) som hans egna brukade ha.

Klokt nog väljer dock Brunner att inte lägga huvudfokus på vetenskapsmannen eller teologen Swedenborg – sådant fordrar specialistkompetens och ligger utanför Brunners gebit.

Istället har ambitionen väsentligen varit att synliggöra människan Swedenborg “som fysisk person i ett historiskt rum”. Även det visar sig dock vara ett vanskligt och otacksamt företag.

Swedenborgs öde och personlighet är helt enkelt ingen Dickens-historia. Hans liv handlar egentligen bara om en enda sak: hans verk. Dramatiken ligger helt på ett inre plan.

Resultatet blir att Brunner, i brist på annat, ägnar oproportionerligt stort utrymme åt sådant som byggnads-, miljö- och krigshistoria, stadsplaner, gatuadresser, rumsinredning – här excellerar han också, men särskilt angelägen läsning blir det inte.

Brunner hyser annars inte några högre tankar om Swedenborg: han framställer honom som en ganska sorglig skepnad, överskattad som vetenskapsman och bisarr som teolog.

Det är ingen orimlig eller originell uppfattning – däremot är det ett problem att Brunner, oförklarligt nog, aldrig går i dialog med eller i den löpande framställningen överhuvudtaget nämner tidigare forskning i ämnet, trots att det är uppenbart att han hela vägen lutar sig tungt mot den.

Förvånande är också att Brunner ingenting har att säga om det sakförhållande som gör frågan om värdet av Swedenborgs vetenskapliga och teologiska insatser ointressant: nämligen Swedenborgs ovanligt vidsträckta kultur- och litteraturhistoriska inflytande.

Numera står det ju klart att det är på detta område Swedenborgs bestående värde ligger: som fadder till ett allegoriserande, kombinationsrikt och, mitt i all systematik, hämningslöst tänkesätt.

Med tiden kom det att framstå som ett aktningsvärt försök att spränga det prosaiska upplysningstänkandet inifrån – och det var därefter med och banade väg för allt ifrån romantiken till symbolismen till surrealismen till den magiska realismen etc.

Det räcker med att påminna om Swedenborgs betydelse för Almqvist och Ekelöf här hemma. Eller för att ta ett mer nutida exempel, argentinaren Borges – eller den polske nobelpristagaren Milosz, som i ett par intressanta essäer undersökt Swedenborgs överraskande inflytande på Dostojevskij.

Hur ska egentligen den här sidan av saken förstås och förklaras? Den frågan tycks mig betydligt mer angelägen än det långrandiga registrerandet av Swedenborgs yttre livsvillkor – och borde egentligen ha passat litteraturforskaren Brunner bättre.

Jan Häll

Taggar:

Litteratur

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.